Tillsammans – förbi varandra
Natofrågan har fått ny vind i seglen också hos oss. Den här gången kom vindpusten från Sverige.
Två borgerliga partier i Sverige, Centern och Kristdemokraterna (KD), tog nyligen ställning för ett svenskt Natomedlemskap. Centerledaren Annie Lööf kommer troligen att få det formella stödet i oktober. Det betyder att hela det borgerliga blocket i Sverige ställer sig bakom ett svenskt Natomedlemskap. Det är i linje med den riktning opinionssiffrorna har rört sig i
I praktiken behövs också de svenska socialdemokraternas stöd, sade Mike Winnerstig, säkerhetspolitisk analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) i svensk tv häromdagen. Fredrik Reinfeldt har sade samma sak under sin tid som statsminister.
Dessutom anser de flesta, Lööf och Winnerstig inberäknade, att Finland och Sverige gemensamt borde ansöka om medlemskap.
I sak inte mycket nytt. Däremot är det intressant att se hur det man säger i Sverige bemöts i Finland.
Statsminister Juha Sipiläs (C) sätt att formulera sig när han tog upp de två svenska partiernas utspel i ett tal inför Paasikivisamfundet verkade nästan som om han varit lättad. Inte över att den svenska Centern och KD säger ja till Nato. Utan för att Sveriges socialdemokratiske statsminister Stefan Löfven givit ett "förnyat" löfte om att Finland och Sverige ska hålla varandra underrättade i frågan.
Och för närvarande stanna utanför Nato.
Hur står det då till med de svenska socialdemokraternas linje i praktiken?
I en debattartikel talar Sveriges socialdemokratiske försvarsminister Peter Hultqvist om "Det nya försvaret" (DN 4.9). Hultqvist upprepar vad han sagt många gånger tidigare: Att den svenska regeringens uppfattning är att den "transatlantiska länken är avgörande för Europas säkerhet och bör stärkas." Avgörande, alltså.
I Finland säger man också att det bilaterala samarbetet med USA är "viktigt". Men avgörande?
USA är den bärande kraften i Nato. Men också det mest avskräckande för dem som motsätter sig ett medlemskap. Om USA:s roll uppfattas som "avgörande" kan USA ju inte samtidigt vara särskilt avskräckande. Då kan väl steget inte vara långt till ett svenskt Natomedlemskap, i synnerhet som en majoritet av EU-länderna samt alla andra nordiska länder utom Finland är Natomedlemmar?
Och var står Finland? Den röda tråden i vår utrikes- och säkerhetspolitik har varit nätverkandet och EU-medlemskapet. Norden och i synnerhet samarbetet med Sverige, men också med de övriga nordiska länderna har vuxit i betydelse under de senaste åren.
Den nordiska gemenskapen är avgörande för vår egen utrikes- och säkerhetspolitik.
Det betyder inte att vi måste ge upp vårt territorialförsvar eller den allmänna värnplikten. Men eftersom Danmark, Norge och Island är medlemmar i Nato och Finland och Sverige uttryckligen har satsat på att vara Natokompatibla för att kunna delta i militär krishantering är det av yttersta vikt att våra nordiska grannar kan lita på oss i vått och torrt. Om Sverige går med i Nato är det svårt att se varför vi inte skulle göra det.
Man blir rätt beklämd av försvarsminister Jussi Niinistös (Sannf) ständiga omnämnande om personminor och garnisoner som något slags mått på ett trovärdigt försvar.
Försvarsministern vet säkert att ingetdera är möjligt utan att Finland bryter internationella avtal eller plöjer ner stora summor i byggnader i stället för i materiel och övningar. Hans uttalanden är väl ett försök att lugna oroliga anhängare som tycker att Sannfinländarnas regeringsansvar har lett till alltför stora eftergifter.
Inom en snar framtid presenteras ytterligare en utredning om vad ett Natomedlemskap skulle innebära för Finlands del. Det är bra att ambassadör Antti Sierlas utredning från 2007 uppdaterats.
För de beslut som ska fattas behövs ändå en strategi. Hur agerar Finland om stödet för ett Natomedlemskap i Sverige ökar och den borgerliga alliansen tar över regeringsansvaret efter nästa riksdagsval? Hur långt bedömer man att steget är för de svenska socialdemokraterna från att gå från att starkt betona USA:s avgörande roll i Europa till att säga ja till en Natoansökan?
Svaret beror säkert på hur utvecklingen i vårt närområde ser ut.
Oberoende av i vilken riktning den går borde en sak vara klar. Finland har ett klart ansvar för att den nordiska gemenskapen stärks och inte försvagas, inom EU, FN och Arktiska rådet.
Det krävs beslut och tydliga, ibland kanske också svåra val i linje med den uttalade viljan att vara en del av väst.