Stöd Afghanistan och Irak

Sedan det bekräftats att talibanernas ledare mulla Omar är död har våldet i Afghanistan trappats upp. Mullah Omars efterträdare mulla Akhtar Mansour tros ha uppmuntrat talibanerna till intensifierade attacker, kanske för att befästa sin egen ställning.
Förra veckan dödades cirka 50 människor i tre olika attacker och i måndags dödades ytterligare minst fem personer i en ny självmordsattack.
I Irak har Islamiska statens styrkor (IS) trappat upp våldet. I torsdags dödades 60 människor i Bagdad. Kort därpå uppgav bland annat Wall Street Journal att man befarar att IS i tisdags använt senapsgas mot kurdiska peshmergastyrkor i norra Irak.

Farhågorna ökar när det gäller säkerhetssituationen i både Afghanistan och Irak.
Den humanitära insatsen i Afghanistan ska fortsätta och afghanska säkerhetsstyrkor ska svara för säkerheten. Visst finns det internationella utbildare kvar i landet, men huvudansvaret ligger hos afghanerna själva.
Under den mer än tio år långa militära operationen i Afghanistan, som också Finland deltog i, var ett av de viktigaste målen att få civilsamhället att fungera.
Under talibanernas tid var afghanernas rättigheter starkt beskurna. Kvinnorna tilläts inte arbeta utanför hemmet och flickor fick inte gå i skola.
I Irak ska finländska soldater utbilda peshmergasoldater. Det har betonats att finländarna inte deltar i strider vid fronten utan kommer att finnas i staden Erbil. Men enligt de amerikanska källorna genomfördes senapsgasattacken just i Erbil.

Människorättssituationen i Afghanistan är bedrövlig. I synnerhet kvinnor och flickor befinner sig i en utsatt ställning. I mars stenades Farkhada, en ung kvinna, oskyldigt beskylld för att ha bränt Koranen, till döds.
I efterhand har hon förklarats vara martyr. Men medan hon misshandlades och dödades stod polisen bara och tittade på.
Med utländska medel har det byggts skolor och hälsostationer för att göra sjukvård och utbildning tillgängliga för en så stor del av befolkningen som möjligt.
Men oron över talibanernas återkomst släpper inte taget om afghanerna. Det verkar vara en befogad oro.

Tillgängligheten mellan de olika delarna av Afghanistan som skiljs åt av den mäktiga bergskedjan Hindu Kush dikteras av årstider och väderförhållanden. Olika delar av landet har länge letts av lokala krigsherrar och Kabul har inte haft särskilt mycket att säga till om vare sig opiumsmuggling eller själva vallmoodlingen.
Detta lokala system försökte man rucka på genom att bygga upp ett centralstyre i Kabul efter att talibanregimen störtats 2001. Men den senaste tidens våld tyder på att centralstyret fortfarande har svårt ta kontrollen över hela landet.
I Irak för IS krig mot shiamuslimer och försöker utöka sin kontroll över allt flera områden.

Om våldet tillåts fortsätta eller eskalera kommer flyktingströmmen från dessa länder mot och in i EU över Medelhavet inte att kunna hejdas, oberoende av hur många patrullbåtar som seglar omkring på internationellt vatten.
Den som har möjlighet till ett liv i fred och som har redskap att försörja sin familj med flyr inte.
Vem vill med livet som insats frivilligt bli en lukrativ inkomstkälla för människosmugglare och utsatta för EU-ländernas godtycke?
Större uppmärksamhet måste riktas mot situationen i länder som Afghanistan, Irak och Syrien för att lösa problemet vid EU:s gränser.