Det har alltid funnits en plan

Att försvarsminister Jussi Niinistös (Sannf) utspel om försvaret av Åland förra veckan väckte uppmärksamhet beror på många faktorer. Men inte på att man först nu inom försvaret börjar göra upp en beredskapsplan också för Åland.
En sådan plan har man nämligen alltid haft.
Niinistö själv nämnde Rysslands agerande i Ukraina – de små gröna gubbarna på Krim – och det förändrade säkerhetsläget i Östersjön som motivering och lät förstå att också försvaret av Åland måste ägnas mer uppmärksamhet än förr.
Man kan inte alltid räkna med att avtal automatiskt håller och att Åland i kraft av sin neutrala och demilitariserade ställning automatiskt lämnas utanför, menade försvarsministern.

Försvarsministern har naturligtvis rätt. En blind tilltro till ett avtal Sovjetunionen eller Ryssland till råga på allt inte till alla delar undertecknat kan komma på skam. Sedan är det en helt annan sak om den insikten har dykt upp först nu.
Naturligtvis inte. DN:s säkerhetsreporter Mikael Holmström skrev i sin bok Den dolda alliansen att Åland alltid ingick i också det svenska försvarets beredskap under det kalla kriget. Jussi Niinistös företrädare på försvarsministerposten, Carl Haglund (SFP), kommenterade Niinistös utspel med att finska försvarets beredskap för Åland är i skick.

Försvarets beredskap för Åland måste förstås ständigt ses över och uppdateras, men detsamma gäller hela försvaret. För mer än ett år sedan – innan han ens tillträtt – sade den blivande kommendören för försvarsmakten, Jarmo Lindberg, att han vill att försvaret ska ha beredskap att agera snabbt, inom bara några timmar eller dagar. Lindberg motiverade detta med att erfarenheterna – Ukraina – har visat att steget från kris till krig kan tas snabbare än förr och att gränserna för när man övergår från en fas till en annan blivit diffusare.
De små gröna gubbarna utan nationalitetsbeteckningar på Krim blev därmed vårt decenniums spöken. Och de är svåra att bli av med när de en gång gjort sin entré på krigsscenen.

Åland ligger där det ligger. Det gör Gotland också. Båda är geopolitiskt ytterst viktiga. Sverige vill stärka försvarets närvaro på Gotland och den diskussionen har påverkat också Finland.
Jussi Niinistö är ny på sin post och ville kanske höja profilen. Kanske var hans utspel också ett försök att sända en varningssignal österut. Att ha ansvar för ett militär beredskapsplan av en demilitariserad ögrupp där man knappt får stiga i land iklädd uniform kan få mången att undra hur det egentligen ska gå till.

Det aktualiserar den fråga som ingen inom Finlands politiska ledning ännu har ställt. Borde någonting ändras?
Jussi Niinistö nämnde att Finland och Sverige "i framtiden" eventuellt kunde samarbeta när det gäller försvaret av Åland som en del av det integrerade militära samarbetet men utvecklade inte tanken vidare.
Försvarsministern gjorde halt på tröskeln och konstaterade att Ålands ställning handlar om utrikespolitik. Men utrikes- och försvarspolitik ligger inte särskilt långt från varandra.
Visst skulle det vara intressant att veta vilka planer man har om neutraliteten utmanas, till exempel i form av en tillfällig fientlig militär närvaro av främmande makt under begränsad tid.
Räcker det då med en not som protest?
Åland utgår från att neutraliteten är en självklarhet. Men i krig är ingenting självklart. Det var väl kärnan i försvarsministerns budskap.