Kortsynt av Turkiet

Två-tre veckor sägs återstå innan 50 finländska militärutbildare har sina stugor klara och kan börja sitt uppdrag: att utbilda autonom kurdisk Peshmergamilis i norra Irak.

Regionen är ett sant myller – av syriska flyktingar, av IS-islamister som brutalt lägger sin spindelväv av städer, oljeledningar och skändade samhällen; av kurder som spridda på fyra länder saknar en egen nation.

Ändå för kurderna en betydande del av markkriget mot IS; i Peshmerga, som finländare nu under ledning av USA ska utbilda, och i turkkurdiska hemvärnstrupper, YPG.

Samtidigt saknar de själva ett eget land; deras kamp för ett självständigt Kurdistan har blivit mest känt hos oss genom radikalt vänsterinfluerade PKK i Turkiet.

Elva kilometer in på turkiskt territorium, dödades 32 människor för en dryg vecka sedan i en IS-attack. Turkiet tog då till hårdhandskarna och började bomba IS inne på syrisk sida. Att Turkiet samtidigt valde att bomba PKK-läger i Irak förblev däremot obegripligt för omvärlden – med det revs åratal av fredssamtal med rörelsen upp.

Utåt önskade Turkiet hjälp av sina Natoallierade. För femte gången i alliansens historia åberopades Natos artikel 4 om hot mot ett medlemslands integritet. Turkiet har ängsligt åberopat paragrafen fyra gånger (den femte gången var det Polen, om Ukrainakrisen i fjol)

I världens medvetande uppfattas Turkiets riksgräns som den front mot islamismens svarta flaggor som många önskar ska hålla. Att Turkiet då i lä av internationellt stöd samtidigt väljer att som något slag av psykologisk varning ge sin egen PKK-gerilla en dödlig stöt är kortsynt.

Det inrikespolitiska klippet ligger i Turkiets nationalistiska tradition – idén om att under den röda halvmåneflaggan skapa ett enhetligt land. Den odlas tydligt av auktoritäre president Tayyip Erdogan. Men för världen förvärrade dubbelattackerna läget vid den svåra fronten mot islamism betydligt, också för oss i Europa.