Populismen drar över Europa
EU är ett lämpligt mål för populisternas kamp mot eliterna. Unionen måste kunna bevisa varför den behövs för att ge välstånd.
I en intervju för HBL 23.7 är SDP:s tidigare ordförande Jutta Urpilainen rädd för att se populister och nationalister gå från seger till seger och få EU på fall.
Om man inte i EU håller fast vid gemensamma regler och kan lita på varandra, och om vi efterskänker Greklands skulder vinner populisterna stöd, och det leder till att EU splittras, resonerar Urpilainen.
Oberoende av om det är EU eller det grekiska styret som är den stora syndabocken, har Urpilainen rätt i att den misslyckade Greklandspolitiken spelar populisterna i händerna.
Det går också att vända på Urpilainens tankegång. Det är egentligen inte EU:s misslyckande som är orsaken till populisternas frammarsch. Ett sådant tillkortakommande är vad de sist och slutligen vill se för att kunna använda det som redskap för sitt grundläggande mål, som är att upplösa EU eller åtminstone minska unionens maktsfär avsevärt.
Populisterna vill inte se ett enat och starkt Europa utan hellre en återgång till nationalstater där var och en sköter sitt. Greklandsröran visar bara att EU inte fungerar och att unionen i grund och botten saknar legitimitet.
Alltid när det blir tal om populism är det bra att försöka definiera vad slags politiska inriktningar det är fråga om. Annars blir benämningen populist bara en nedsättande stämpel på en meningsmotståndare.
Det gemensamma draget i all populism är att den talar för folket och angriper eliterna. Populismen håller sig med en tunn ideologi som bygger på förenklade lösningar. Den delar gärna in samhället i motsatsförhållanden, som folket mot eliten eller infödda mot invandrare.
I högerpopulismen finns nativism och auktoritarism, det vill säga en föreställning om etnisk och kulturell enhet, och ett krav på auktoritet, lag och ordning. I välfärdspolitiken kan högerpopulismen i själva verket luta åt vänster.
I vänsterpopulismen är antikapitalismen och antiglobaliseringen bärande element.
Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiet företrädde agrarpopulismen, en föreställning om det sunda livet på landsbygden i motsats till modernitetens dekadans. En nostalgi om att det var bättre förr går att spåra i Sannfinländarnas idévärld.
Vad är ett lämpligare mål för populismens antielitism än just EU? En stor del av medborgarna är missnöjda med hur demokratin fungerar på EU-nivå. Finanskrisen och EU:s skötsel av den har förstärkt intrycket av att det är de privilegierade som tjänar på systemet.
Ibland är det svårt att använda ordet populist som skällsord, eftersom demokratin per definition är populistisk. Varje väljares röst väger precis lika mycket, oberoende av hur insatt eller oinsatt, upplyst eller fördomsfull hen är. Populisternas budskap att makten tillhör folket och inte eliterna är i grunden omöjligt att ifrågasätta om man inte vill omkullkasta hela demokratin.
Populismen blir bekymmersam när den upphör att tala för alla människors lika värde och i stället glider mot en annan form av elitism, där det finns mera och mindre värda människor. I den europeiska populismens ögon får bland annat invandrare och muslimer veta att de är mindre värda.
Ett framträdande drag hos många av Europas populistiska partier är att de flirtar med Ryssland. Det gäller bland annat Nationella fronten i Frankrike, Lega Nord i Italien, Ukip i Storbritannien, NPD i Tyskland, Fidesz och Jobbik i Ungern, Attack i Bulgarien, samt Syriza, Oberoende greker och Gyllene gryning i Grekland. Det är inte en höger-vänsteraxel som är avgörande för viljan att blicka österut; vänsterpopulistiska Syrizas ledare Alexis Tsipras har väckt uppmärksamhet bland sina EU-kolleger med att oförblommerat söka sig en bundsförvant i Vladimir Putin.
Nationella frontens ledare Marine Le Pen har visionerat om en paneuropeisk union från Atlanten till Ural. Det skulle handla om en ny europeisk ordning som utesluter USA och kommer nära den eurasiska union som Putin är ute efter.
Ryssland fungerar som exempel också på ett annat plan. För de värsta ungerska högernationalisterna är den ryska annekteringen av Krim en uppmuntran för att göra anspråk på områden i Rumänien och Slovakien där det bor en ungersk minoritet.
Det finns således en reell fara att populisterna lyckas med att splittra EU. Motgiftet är en tillräckligt livskraftig vision om varför EU behövs, varför EU är bättre än en samling nationellt inkrökta stater på att ta sig an de problem som enskilda länder inte ensamma kan lösa.