Mikael Kosk: Pengarna är i varje fall förlorade
Det är politiskt kurage att gå in för att avskriva Greklands skulder. Förlusterna blir inte större än vad de annars skulle vara.
Efter att det grekiska parlamentet med tandagnisslan röstat för villkoren i det tredje räddningspaketet till det upp över öronen skuldsatta landet står den avgörande frågan kvar. Tror någon av de inblandade att paketet verkligen är en lösning på en kris som ingen med bästa vilja ser ett slut på?
Den grekiska premiärministern Alexis Tsipras sade rakt ut att han inte tror på det, men höjde ändå sin trovärdighet med att driva igenom det likt en kapten som inte kan lämna ett sjunkande skepp. I Tyskland fortsätter finansminister Wolfgang Schäuble ännu efter det grekiska parlamentets beslut att tala för ett grekiskt utträde ur euron inom någon tidsram. Internationella valutafonden IMF, som borde vara en stöttepelare i överenskommelsen, ställer sig reserverad eftersom den ser att ingen hållbar lösning finns utan en avskrivning av de grekiska skulderna.
I en intervju för Deutschlandfunk säger Schäuble att situationen är att ingen vet hur det kommer att gå utan en skuldavskrivning. Han anser att en "grexit" för en viss tid möjligen kan vara en bättre väg för Grekland.
Heiner Flassbeck, tidigare statssekreterare vid det tyska finansministeriet, beskriver Schäubles idé om ett temporärt euroutträde som "absolut skrattretande" och en grexit som en otroligt riskfylld operation. Flassbecks kritik av Greklandspolitiken är inte nådig: det som man gjorde med Grekland för fem år sedan var falskt och fortsätter vara lika falskt.
Schäuble dundrar att en skuldavskrivning är oförenlig med medlemskapet i valutaunionen. Samtidigt talar han sig varm för att vi måste hålla Europa samman.
Den tyska linjen blir motstridig och möter hård kritik också inom landet. I Flassbecks öron är det fullkomligt falskt att vi alltid talar om Grekland och bara om Grekland. Vi måste tala om hela Europa. Hela den europeiska ekonomin befinner sig i ett katastrofalt läge. Då finns inte heller någonting som kan hjälpa Grekland så mycket; en omfattande nedskrivning av landets skulder till privata placerare gjordes 2012 men den har inte haft någon större verkan eftersom den europeiska ekonomin samtidigt rasat.
Schäuble berättar inte rakt ut för tyskarna att ett grekiskt euroutträde innebär att en stor del av pengarna som de stöttat Grekland med är förlorade, sannolikt en större del än vad en skuldavskrivning skulle innebära.
Det gör att det är aningen skenheligt att med hänvisning till principerna kategoriskt motsätta sig en skuldavskrivning. Naturligtvis går en avskrivning emot de ädla reglerna, men IMF har ju riklig erfarenhet av att lösa skuldkriser med olika medel, och en avskrivning av ohållbart höga skulder måste alltid finnas i verktygslådan, om än inte som första alternativ.
Det finns inget belägg för att avskrivningar av fattiga länders skulder skulle ha lett till ett dåligt exempel för andra länder. Inget land försätter sig med vett och vilja i en sådan situation att en skuldavskrivning som en sista utväg blir aktuell.
Skuldlättnader i form av längre löptider för lånen och minimala räntor har i längden samma effekt som en skuldavskrivning. När återbetalningstiden sträcker sig över årtionden kan man räkna med att det under tiden finns så mycket inflation att själva lånekapitalet småningom äts upp.
Poängen är att det politiskt skulle vara betydligt ärligare att avskriva kanske hälften av Greklands skulder. Det betyder att politikerna skulle ha kurage att lägga de förluster som i vilket fall som helst redan realiserats på bordet. Ingen ansvarig politiker kan krampaktigt upprätthålla en illusion om att alla pengar som pumpats in i stödordningarna till Grekland någon gång kommer tillbaka. För finländska skattebetalare är förlusterna vid en skuldavskrivning sannolikt inte större än med någon annan lösning.
Naturligtvis går det inte att genast erbjuda Grekland en skuldavskrivning. Regeringen Tsipras måste först bevisa att den förbinder sig till att genomföra de överenskomna reformerna.
Den tyska finansministern Schäuble stöder Frankrikes idé om att inrätta en europeisk ekonomisk regering. Det är ett steg mot större federalism och kräver ändringar i grundfördraget.
Också i Finland är det hög tid att på allvar ta diskussionen om hur mycket befogenheter man vill att det ska finnas på EU-nivå. Så mycket är klart att det nuvarande systemet inte fungerar, men det är en känslig fråga att ge upp mera av självbestämmanderätten i den ekonomiska politiken.