Rädda det som räddas kan
Folkomröstningen i Grekland är en förlängning av en bitter politisk kamp inom landet.
Om man får tro opinionsmätningarna inför söndagens folkomröstning är landet inte bara tudelat utan de båda lägren är i en så bitter fejd med varandra att det ger anledning till betänkligheter hur samhället ska klara prövningen.
Vissa mätningar gav ja-sidan 47 procent av rösterna mot nej-sidans 43, i andra var siffrorna jämnare. Men resultatet tippas bli väldigt jämnt, vilket i praktiken i så fall innebär att ingetdera lägret har en klar majoritet av folket bakom sig.
Tre grekiska före detta premiärministrar blandade sig i debatten i fredags. Alla tre uppmanade väljarna att rösta ja.
Folkomröstningsfrågan gjordes också anhängig vid Greklands högsta domstol för att domstolen skulle avgöra om folkomröstningen över huvud taget är laglig.
Eftersom det gäller en fråga som handlar om hela EU-medlemskapet är det inte en fråga som ska avgöras i en folkomröstning, hette det.
Man kan förstå detta argument. Det är som många EU-ledare har påpekat, inklusive statsminister Juha Sipilä (C): avtal mellan stater ska hålla även om regeringarna växlar i val.
En av de tre expremiärministrarna påpekade också att det för Greklands del handlar om säkerhet, inte bara euromedlemskapet, att stanna kvar inom EU. Risker ska inte överdrivas men visst är Greklands situation så allvarlig att den kan skaka om stabiliteten i samhället ordentligt.
Motargumentet är att det handlar om en suveräns stats självbestämmanderätt.
Vad Greklands premiärminister Alexis Tsipras egentligen ville uppnå med sitt plötsliga drag att utlysa en folkomröstning är ändå svårt att begripa.
Hans sits är svår. Syriza är ingen homogen grupp. I ett försök att visa sig stark inför publiken på hemmaplan handlade han som han gjorde. Han måste också ha hoppats på att förhandlingar i elfte timman skulle vara möjliga.
Han borde ha vetat bättre. Eller rättare sagt, hans rådgivare, vilka de än är, borde ha upplyst honom om att gränsen var nådd.
Tsipras och alla andra vet att förhandlingarna med långivarna kommer i gång igen. Det man inte vet är när. Det är tveksamt om ett nej förbättrar Tsipras förhandlingsposition, som han själv har påstått att det gör.
Undandragna inkomster i form av halva priser som inte motsvarar vad folk har betalat hotell och restauranger och uppgifter om oviljan att betala skatt cirkulerar på de sociala medierna.
De bidrar till att omvärlden fått en bild av att grekerna "är lata". Med andra ord, att de har sig själva att skylla.
Fakta är sorgligare än så. Ett budgetunderskott är ingenting nytt i Grekland och har pågått i årtionden. Följden har varit en ständigt växande statsskuld. Skatteuppbäringen har man aldrig tagit itu med, oberoende av vilket parti som suttit vid makten. Korruptionen är utbredd.
Allt detta visste man 2002 när Grekland kom med i euron. Varningarna klingade för döva öron. Och lånen blev billigare, så man lånade mera.
När de första kraven på åtstramning lades fram för Grekland betraktades de som alltför stränga. Också kända ekonomister kritiserade EU för att tvinga Grekland till att spara sig till döds.
Så småningom skedde en viss uppluckring, men vid det laget var grekerna redan utleda på alla krav och det blev en allt större politisk utmaning att få igenom strukturella ändringar.
Detta gäller också Tsipras. Han vill inte lämna euron men omförhandla alla lån, inte betala tillbaka allt och dessutom förhandla sig fram till nya lån.
Att Grekland behöver ett stopp på kanske tjugo år på återbetalningarna av sina lån och dessutom är i behov av ett tredje lånepaket vet varenda EU-politiker. Budskapet från IMF i fredags var detsamma.
Utan att komma med några egentliga löften har ändå Europeiska centralbanken ECB signalerat att ECB kunde fortsätta krisfinansieringen om grekerna röstar ja på söndag.
Efter att Moody's i slutet av veckan ytterligare sänkte Greklands kreditvärdighet krympte landets alternativ ytterligare.
Om Grekland vill stanna kvar inom euron och EU, om landet vill fortsätta förhandla om lån och lånevillkor, är det säkrast för väljarna att rösta ja.
Tsipras har sagt att han inte avgår om det blir ett ja, trots att han och regeringen uppmanat väljarna att rösta nej.
Euroområdet – som bygger på att medlemmarna följer vissa på förhand överenskomna regler – står inför en märklig situation.
Mycken uppfinningsrikedom krävs av alla parter för att ta sig ur den.