Finlandsbilden kunde vara bättre
Om Timo Soini vill bli kvitt sin stämpel som ledare för ett främlingsfientligt populistparti måste han anstränga sig mera.
Visst har en politiker rätt till ett privatliv. Förre statsministern Matti Vanhanen (C) gick till och med till domstolen för att etablera denna rättighet efter att hans före detta fästmö i en bok hade berättat detaljer ur deras förhållande. Ändå handlade det inte om att det hon berättat inte var sant.
Medan SDP:s Antti Rinne ännu var finansminister lade han inför en slovakisk kollega och Yles kamera ut texten om hur hans företrädare gjorde sitt bästa för att återinstallera sig själv på ordförandeposten. Senare sade han att det handlade om ett missförstånd men hävdade också att Yles journalister gjort sig skyldiga till tjuvlyssning. Men det är svårt att förstå hur en ministers samtal med en annan minister om en tidigare minister kunde räknas till någon parts privatliv.
Ett mindre smickrande uttalande av Alexander Stubb (Saml) fastnade på en Yle-redaktörs band för ett par år sedan när Stubb inte visste att mikrofonen var på. Stubb lärde sig antagligen i samma veva att det gäller att ge akt på vad man säger när.
Mindre känslig för nyanser verkar utrikesminister Timo Soini (Sannf) vara. Han meddelade helt sonika på presskonferensen där hans portfölj offentliggjordes att han nog tänker tillåta sig "heittoja", det vill säga retoriska slängar som inte är i linje med regeringsprogrammet, i fortsättningen också.
I den bemärkelsen är han en potentiell osäkerhetsfaktor. Det är med viss spänning man kan se fram mot hur han tänker balansera mellan sin officiella ministerroll och personen Timo Soini. Det som är fyndigt och roligt hos en politiker i opposition sitter inte alltid lika bra på andra sidan skranket.
Problemet är inte bara de fyndiga slängarna. I en av eftermiddagstidningarna fanns nyligen en sammanställning över hur de tyska tidningarna kommenterat Finlands nya regering.
Det är ingen vacker bild man målar upp. Utrikesministeriets pressansvariga på olika håll i Europa kan försöka tala sig hesa om skillnaderna mellan Sannfinländarna och andra europeiska populistpartier som Nigel Farages Ukip i Storbritannien eller Jimmie Åkessons Sverigedemokrater. Men utåt ser inte Sannfinländarna annorlunda ut än de.
Det beror på vad de själva har sagt och hur de har agerat i flera år. Soini var till exempel mycket mån om att framhäva hur god vän han var med Ukip ända tills vägarna skildes när Ukip på grund av Tories inte fick komma in i samma grupp som Sannfinländarna i EU.
Med samma iver och övertygelse i rösten försöker Soini nu ge sken av att han och Tories David Cameron står varandra väldigt nära.
Om Timo Soini vill bli kvitt sin stämpel som ledare för ett främlingsfientligt populistparti måste han anstränga sig mera.
Det hade till exempel räckt bra med att konstatera att Finland står fast vid vad man lovat när han nyligen fick frågan om Greklands lånearrangemang. Men Soini kunde inte låta bli att tillägga att man inte "gör som Tsipras".
Finland är ingen mönsterelev i EU. Saklighet är en sak men nedlåtenhet en annan.
Ett lands utrikesminister är landets ansikte utåt. Det är ingen lätt uppgift och kräver att man förstår hur beroende av varandra alla länder i en gemenskap är. Självklart är det viktigt att agera för Finlands bästa. Men för att kunna göra det måste man också förstå helheten och det ansvar detta medför.
Att avhålla sig från "slängar" kan rekommenderas. Likaså att lägga band på frestelsen att komma med gliringar.