Bas, program och fördrag
Juha Sipilä vill skapa ett samhällsfördrag samtidigt som regeringsbasen och programmet förhandlas fram. Det kan bli en fälla.
Centerns Juha Sipilä presenterade på måndagseftermiddagen en klar plan för hur bildandet av den nya regeringen ska gå till. Parallellt med förhandlingarna med de andra partierna vill han föra diskussioner med arbetsmarknadsparterna, som han hoppas ska utmynna i ett samhällsfördrag och ge en klar uppfattning om hur Finlands konkurrenskraft kan förbättras.
Redan den här veckan träffar Sipilä parti- och arbetsmarknadsledarna men formellt inleds sonderingarna nästa vecka.
Sipilä är rapp i vändningarna och visar att han genast har ett fast grepp om processen. Det är förstås en viktig signal att ge för en rätt oerfaren politiker som siktar på att bli landets nästa statsminister.
I går upprepade Juha Sipilä att det främsta villkoret han ställer för regeringsmedverkan är att det finns förtroende mellan alla parter. På andra plats kommer regeringsprogrammet och på tredje plats valresultatet. Vilka partier som är med hoppas Sipilä ha klart för sig kring valborg, alltså om en dryg vecka.
Nästa vecka får alla riksdagspartier ungefär fem centrala frågor av Sipilä som de ska besvara och utifrån svaren utformas antagligen vilka som är med. I det här skedet väljer ingen opposition frivilligt. SDP:s Antti Rinne har ändå flera gånger sagt att han har ytterst svårt att tänka sig SDP i samma regering som Samlingspartiet. Det upprepade Rinne på måndagen, samtidigt som han inte ansåg det vara en knäckfråga för SDP.
Det är ändå uppenbart att det finns ett mycket hårt tryck för att bilda en borgerlig regering. Mandaten räcker inte till om Centern bildar en regering med antingen Sannfinländarna eller Samlingspartiet. En regering med alla tre ger en betryggande majoritet på 124 mandat minus talmannen. Men en trepartiregering kan bädda för en besvärlig konstellation där två partier vänder sig mot det tredje. Därför kan det finnas behov av mindre partier som SFP och De gröna.
Juha Sipiläs konstaterande att förtroendet och substansfrågorna är de viktigaste ger i alla fall Centern fria händer och därmed kan en rödmylleregering med Sannfinländarna som extra mylla inte uteslutas. Sipilä konstaterade i alla fall själv att även om han inte tillmäter valresultatet en avgörande betydelse påverkar det givetvis hur varje parti förhåller sig.
Sannfinländarna visade i årets riksdagsval att de inte var ett snabbt slocknande stjärnskott. Partiet förlorade bara ett enda mandat jämfört med 2011. Med det finländska systemet med koalitionsregeringar och traditionen att ta med även udda men framgångsrika partier i regeringen skulle det se märkligt ut om Sannfinländarna inte tar plats i nästa regering och får visa om de klarar av att bära ansvar. Tanken på att man kan krama ihjäl ett populistiskt parti lever också vidare.
För SDP är situationen svår, hur det än går med regeringsplatsen. Partiet har förlorat val på val. Antti Rinnes SDP lyckades inte återta de manliga arbetarnas röster. Den gruppen verkar fortfarande ha röstat på Sannfinländarna.
Juha Sipiläs ambition att parallellt förhandla fram en regering med riksdagspartierna och ett samhällsfördrag med arbetsmarknadsparterna är ambitiöst men kan också bli en fälla. Före mitten av juni ska även fortsättningen på det måttfulla löneavtalet vara klar. Det blir mycket på en gång. Fackets vilja att förbinda sig vid ett fördrag påverkas av vad man får i stället och också av vilka partier som sitter i regeringen.