En aristokrat eller en novis
Några oerfarna uppstickare utmanar de politiska dynastierna i USA:s presidentval.
Av allt att döma blir det ett bekant namn som tar över i Vita huset efter Barack Obama, vars andra mandatperiod tar slut i januari 2017. Frågan är om det blir en ny Clinton eller en ny Bush.
Den före detta presidenten Bill Clintons fru Hillary Clinton är – i det här skedet – solklar favorit inför demokraternas primärval 2016. Floridas före detta guvernör Jeb Bush – son till ex-presidenten George HW Bush och bror till ex-presidenten George W Bush – har inte ännu officiellt meddelat om han ställer upp, men han åtnjuter ett starkt stöd inom det republikanska etablissemanget och det förmodas vara en tidsfråga innan han skjuter startskottet för sin kampanj. Bush ser på förhand ut att vara starkast av det något jämntjocka republikanska fältet.
Det finns både fördelar och nackdelar med att ha ett känt namn. Men amerikanerna – precis som alla andra – har ett relativt kort politiskt minne och George W Bushs misslyckade äventyr, för att inte nämna Bill Clintons skandaler, har till stor del redan fallit i glömska.
Clinton var överlägsen favorit också inför primärvalet 2008, men då dök en viss Barack Obama upp från ingenstans och stal showen. Risken är betydligt mindre den här gången, då Clintons stöd bland de egna är avsevärt större än senast det begav sig.
Frågan är närmast hur Clinton kan klara sig i själva presidentvalet. För närvarande leder hon i alla opinionsmätningar som ställer henne mot de republikanska toppnamnen, men det är för tidigt att dra några slutsatser på basis av detta.
Obama segrade i två presidentval genom att vädja till svarta, latinamerikanska, unga och välutbildade väljare. Clinton måste också lyckas nå ut till de här målgrupperna, utan att samtidigt fördriva den vita, arbetande medelklassen som utgjorde hennes man Bill Clintons starkaste bas.
Uppgiften underlättas en aning av att Clinton inte behöver föra en hätsk kampanj i demokraternas primärval för att bli nominerad. Clinton behöver inte gå alltför långt ut mot de politiska ytterkanterna, utan fortsättningsvis navigera stadigt i mitten och fokusera på att inte reta upp någon.
Clinton har också fördelen av en stark kampanj, ett brett nätverk och ett frikostigt stöd inom näringslivet. De republikaner som ställer upp i primärvalet måste konkurrera med varandra om bidragsgivarnas gunst.
Jeb Bush är omtyckt inom det republikanska partietablissemanget och åtnjuter ett solitt stöd inom näringslivet. Orsaken är att han anses vara den som har bäst chanser att klara sig mot en demokratisk kandidat. Han är trovärdig, erfaren, inte särskilt radikal och betydligt mer pragmatisk än sin ideologiskt drivna bror.
Men Bush kommer att bli utmanad och trängd mot väggen av mer extrema kandidater i primärvalet, som Ted Cruz och Scott Walker. Risken finns att den kandidat som slutligen blir nominerad tvingas till hårda ställningstaganden i frågor som säkerhet, vapenlagar och immigration och därmed fördriva moderata väljare.
Ett av Obamas främsta argument var att han inte är George W Bush. Likafullt kan en republikansk presidentkandidat fria till de stora massorna av obundna väljare genom att presentera sig som ett alternativ till demokraterna och Obama. Clinton gör vad som står i hennes makt för att distansera sig från Obama, men faktum är att det är oerhört svårt för en president från samma parti som den sittande presidenten att bli vald efter en dubbel mandatperiod. Det är bara George HW Bush som lyckats med konststycket, efter populära Ronald Reagan.
Den växande inkomstklyftan väntas bli en av knäckfrågorna i det kommande presidentvalet och detta var också ett av ämnena som Clinton lyfte fram då hon offentliggjorde sin kampanj. Det är aningen ironiskt då Clinton knappast kan anses vara särskilt representativ för vanliga amerikaner. Clintons kampanj beräknas kosta cirka 2,5 miljarder dollar och hon anses ha nära band till den numera beryktade finanssektorn. Hennes stora svaghet i jämförelse med några av de mer anonyma republikanska kandidaterna är att hon framstår mer som en aristokrat än som en folklig och sympatisk president. Då hjälper inte hennes tunga utrikespolitiska meriter – fastän omvärlden gärna skulle se en världsvan diplomat i stället för en hökaktig novis i Vita huset.