Långt från katedralerna
Västs berättigade projekt att skilja religion och stat skymmer det att kristendomen i dag i stort är den mest förföljda religionen.
För judar är Förintelsen, shoah, ett begrepp som definierar och samlar det judiska världssamfundet.
Det armeniska begreppet medz yeghern, "Det stora brottet", kom däremot aldrig att definiera kristendomen på samma sätt.
Ändå ska en och en halv miljon uttryckligen kristna ha dödats i det armeniska folkmordet i Turkiet 1915–18, också då systematiskt och planerat av landets ledning. Senare drabbades också andra kristna minoriteter.
Turkiet har sedan dess förnekat allt det här för att händelserna ska ha hört samman med att första världskriget pågick. Landet håller hårt på sin historieskrivning och finansierar rentav runtom i världen professurer vid universitet i penningknipa – om de i det finstilta förbinder sig till den turkiska historiesynen.
Påven Franciskus I besökte Turkiet i fjol – ett land där en fjärdedel av invånarna en gång var kristna. I dag är de någon promille, koncentrerade till metropolen Istanbul. Katolikerna är knappt fler än de är i Finland.
Påven visste alltså vad han gjorde när han i söndags vid en mässa i Peterskyrkan i Rom ställde de turkiska händelserna för 100 år sedan på rad med nazismen, stalinismen eller folkmordet i Rwanda, "ett sår som aldrig förbinds". Den turkiske ambassadören i Vatikanen har åkt hem i protest.
För kristenheten i världen har Det stora brottet aldrig blivit ett annat och eget holocaust. I Europa förstås det snarare enbart som ett terrordåd mot en minoritet.
Till det bidrar också att judiska kretsar i folkmordsforskningen tenderar att svartsjukt slå vakt om att begreppet förintelse endast kan gälla de fasansfulla åtgärder som vidtagits mot det judiska folket.
Ändå sägs kristendomen i dag vara världens mest förföljda religion. Den sekulära, tyska människorättsorganisationen IGFM säger att 80 procent av alla kränkningar av den mänskliga rättigheten till egen religion i dag drabbar en kristen minoritet någonstans i världen.
Medan församlingsliv, värdekonservatism eller kristdemokrati i Europa är en välbärgad politisk kraft i medelklassen, är världens utsatta kristna däremot ofta fattiga, diskriminerade och få i sin omgivning – i Pakistan, Indien, Burma eller Kina.
I Mellanöstern blev den arabiska våren för många kristna minoriteter snabbt en iskall höst. Irak hade redan i villervallan efter Saddam Husseins fall mist den största delen av sin kristna befolkning; storstaden Mosul sägs för första gången i landets historia vara tom på kristna.
I Pakistan mördades regeringens enda kristna minister efter att ha krävt utökad religionsfrihet. I Egypten har landets koptiska kristna i en av världens äldsta kyrkor, drabbats hårt av samhällsoro och islamism. Som en bild för det sprids videon av hur terrornätverket IS nyligen halshögg ett tjugotal koptiska gästarbetare i Libyen.
Europa sekulariseras och driver en normalisering av kyrkornas ställning, ofta med argument ur de dystra sidorna av kontinentens kristna arv, som brutal kolonialism och mission.
Också i Norden ser man det som en historiskt nödvändig process att lösa upp banden mellan civilsamhälle och kyrka.
Västs egna projekt borde däremot inte få skymma det att många minoriteter i dag får sina grundläggande mänskliga rättigheter kränkta just på grund av sin kristna religion.