Tre bokstäver, inte fyra
Ett trovärdigt försvar i Europa vilar på samarbetet med USA. Detta gäller också för Finland och Sverige och utanför Nato.
I en debattartikel i Suomen Kuvalehti talar två säkerhetspolitiska experter, Stefan Forss och Pekka Holopainen, för ett integrerat försvarssamarbete inom hela Norden men med stöd av bilaterala avtal mellan länderna och USA. Alltså utanför Nato.
Det är i linje med Tysklands förbundskansler Angela Merkels svar på den fråga hon fick under sitt Finlandsbesök om hur hon ser på kommissionsordförande Jean-Claude Junckers förslag om ett europeiskt försvar inom EU. Den transatlantiska länken är viktig, inte bara inom Nato, utan också inom EU och i andra sammanhang, sade en försiktig Merkel.
Det militära samarbetet med USA i dylika andra sammanhang kunde ju till exempel vara Norden.
Som Forss och Holopainen föreslår.
Vad säger man då i Finland och Sverige? Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist (Socialdemokraterna) betonade USA:s betydelse för det svenska försvaret när han och försvarsminister Carl Haglund (SFP) ställde upp på en diskussion på Hanaholmen strax före påsk.
I Finland underströk den utrikes- och försvarspolitiska ledningen att den gemensamma flygövningen med Sverige och USA som orsakade så stort rabalder uttryckligen handlade om en övning tillsammans med USA. Inte med Nato.
Det är naturligt, försvaret har de amerikanska Hornetplanen, heter det.
Det verkar som om de tre bokstäverna USA intresserar mera än alliansförkortningens fyra, Nato.
Ett bilateralt samarbete med USA förefaller konstigt nog uppröra folk mindre än ett Natomedlemskap. Konstigt, eftersom det är just USA:s överlägsenhet inom Nato som brukar tas fram som argument mot ett finländskt Natomedlemskap.
Handlar det om en väsentlig förskjutning och vad beror denna i så fall på?
En orsak kan vara storleken. EU och Nato är två politiskt trögrörliga organisationer med nästan 30 medlemmar var. Det har inte varit lätt att uppnå konsensus i Nato i viktiga frågor, inte ens när medlemmarna var färre, som det också framgår av journalisten Jyrki Karvinens och kommendören Juha-Antero Puistolas bok Nato ja Suomi.
EU har aldrig kunnat enas om att använda sina snabbinsatsstyrkor, EUBG.
De nordiska länderna är fem. Räknar man in USA som stöd för ett nordiskt samarbete blir de ändå bara sex. Och även om man tar med de baltiska länderna i samarbetet – som de nordiska försvarsministrarna är öppna för – stannar antalet under tio.
En annan orsak kan sökas inom Nato och EU själva. USA:s växande intresse för andra världsdelar än Europa har länge nämnts som argument för att Europa måste satsa mera på sitt försvar.
Det kan leda tankarna vilse och in på drömmarna om ett starkt EU-försvar utanför Nato. Detta skulle sin tur kräva större försvarsanslag, och, som USA:s förre Natoambassadör Ivo Dalder nyligen sade till Financial Times: sådana tecken ser man inte i Europa.
Grekland, medlem av både EU och Nato, har fått en regering som öppet motsätter sig EU:s och USA:s sanktioner mot Ryssland. Frågan är om EU kan få premiärminister Tsipras med på en eventuell förlängning av sanktionerna som går ut i sommar.
Frågetecken kring enheten i det fallet också.
"What's in it for me" (ungef. vad kan jag få ut av det), kan man då fråga. De nordiska försvarsministrarnas deklaration om mer integrerat militärt samarbete som publicerades i norska Aftenposten (och i HBL i lördags) väckte uppmärksamhet trots att substansen egentligen inte handlar om någonting nytt. Tidpunkten, inför Finlands riksdagsval, är faktiskt mer intressant än innehållet.
Man brukar säga att Finland och Sverige är fripassagerare i Nato – kompatibla, men utan att binda sig fullt ut. Men också Norge och Danmark – och Island – har nytta av en nordisk militär integration. Geopolitiken spelar in också här.
Och USA?
USA står för en allt större del av Natos muskelstyrka. De nordiska länderna vill utveckla och stärka sin militära kapacitet. De är stabila samhällen och därmed goda samarbetspartners.
Amerikanerna väljer ny president 2016 och demokraternas starkaste kort är förra utrikesministern Hillary Rodham Clinton. Som utrikesminister visade hon ett genuint intresse för Norden, Arktis och Ryssland.
Varje land vill värna om sitt territorium och klara av att försvara det. Men för trovärdighet behövs nätverk. Ömsesidigt försvarssamarbete med ett ankare på var sin sida om Atlanten är därför ingen dålig idé. Även utanför Nato.