Politisk bubbla för införstådda
Det är en utmaning att diskutera till exempel underskottet i de offentliga finanserna så att det blir begripligt och känns angeläget.
Om tre veckor vet vi redan hur riksdagsvalet gick. Tiden att övertyga de många osäkra väljarna är knapp och kampanjen trissas upp dag för dag.
Det är ingen lätt uppgift vare sig för politiker eller för medier att föra valdebatten på ett sådant sätt att den uppfyller kraven på att vara angelägen, konkret och öppna sig för också de väljare som inte till vardags följer med politik så noga.
Sparlistorna är ett bra exempel. Det är befogat att kräva konkretion av partierna då de flesta av dem aviserar nedskärningar. Men hur väl öppnar sig konsekvenserna för folk i allmänhet när partiledarna bollar med miljardbelopp som ska skäras ned här och där? Också för initierade politiknördar som ledarskribenter är det svårt. Särskilt svårt är det att greppa hur realistiska beräkningarna är. Kan sparmålen faktiskt kan nås och vilka är deras övriga konsekvenser? Går det faktiskt att skapa de hundratusentals jobb som politikerna påstår?
Å andra sidan framstår skillnaderna mellan partierna ändå som ganska klara. Det handlar om skattepolitiken – ska skatterna skäras ned över hela linjen som Samlingspartiet vill, eller bara för låg- och medel inkomsttagare som SDP och Centern föreslår? Ska progressionen minskas som SFP vill, ska små- och medelinkomsttagare få högre avdrag som SFP också talar för eller skattefrihet under en viss gräns, som Sannfinländarna, VF och De Gröna föreslår?
Samlingspartiet, SFP och KD tror inte på offentliga satsningar för att skapa jobb, medan alla andra partier – i varierande grad men dock – anser att det finns skäl att använda offentliga resurser också för att skapa jobb.
Det finns skillnader, och i den här valkampanjen har de ideologiska skillnaderna kommit fram tydligare än inför valet 2011. Det handlar om att Samlingspartiet har tagit ett kliv högerut, samtidigt som SDP - som partiet brukar inför val – har en klarare vänsterretorik. Vänsterförbundet avtecknar sig också tydligare på vänsterkanten.
Retorik är en sak och den egentliga politiken en annan. Förra veckan var det intressant att notera att Alexander Stubb i en precisering av Samlingspartiets nedskärningar på sin blogg plötsligt mångordigt talade om välfärden och om att bevara den. Samma sak upprepades i Yle Fems valdebatt, där Stubb också ville ge arbetsmarknadsparterna i uppdrag att utforma nya regler för arbetsmarknaden. Borta är pratet om att konsensus är förlegat, och välfärden har alltså igen tagits till heders i Samlingspartiets retorik. Men i till exempel de nedskärningar partiet vill göra syns ingen förändring.
Den brytningstid medierna lever mitt uppe i och väljarnas förändrade sätt att använda medier och skaffa sig information ställer frågan om den offentliga valdebattens betydelse på sin spets. Det finns ingen anledning att idealisera och tycka att allt var bättre förr. Ändå är det viktigt att fundera vad det innebär för det offentliga samtalet, och därmed för demokratin, att en allt större del av väljarna inte längre läser dagstidningar eller ser på tv i den mening man gjorde förr. I stället inhämtar många nyheter på webbsajter som är gratis – till exempel eftermiddagstidningarnas sidor – och via länkar som likasinnade delar på sociala medier. Det kan ha åtminstone två konsekvenser. På gratissajter dominerar sensationsnyheter som samlar många klick, trots att det också går att hitta annat material på dem. På sociala medier omger vi oss med människor som tycker mer eller mindre lika som vi själva. Varken förståelsen för substans eller annorlunda synsätt ökar. Däremot ökar polariseringen.
Yle har som skattefinansierat public service-bolag ett särskilt ansvar att bjuda på ett brett utbud som hjälper väljarna att intressera sig för valet. Bolaget kör med allt mellan traditionella partiledarutfrågningar och mer eller mindre traditionella debatter till "kandidejten" och nätintervjuer med alla hugade kandidater. MTV har partiledardebatter men hade också en debatt med "heta" kandidater, och som handlade om mycket annat än politikens substansfrågor.
Balansen är svår och utmaningen är att tala substans men på ett angeläget och begripligt sätt. Ger politikerna och medierna efter och satsar enbart på underhållning går något viktigt förlorat.