100 år av mål och mening
Vem ska bygga den produktivitet som profeterna Borg och Vartiainen talade om?
Telefonen hade ringt hos ett företag som inte längre tekniskt sett hade de modernaste produkterna på marknaden. Men reservdelar och tekniskt stöd skulle ännu behövas i många år. Så den anställde hade lyft sin lur och svarat med ett främmande, konstgjort företagsnamn som reflekterade de senaste ägarbytena och omorganiseringarna.
Kundens frågor gjorde att den anställde behövde konsultera sin chef och man hörde i den öppna mobilen hur han gick genom en lätt ekande korridor till ett annat rum. "Oj då", sade han, när han återvände till sin kundbetjäning, "där satt en annan chef än i går".
Politiker-ekonomerna Anders Borg och Juhana Vartiainen ansåg nyligen i sin rapport om den finländska ekonomin att produktiviteten behöver höjas i Finland.
Det avhandlades som vanligt i sin tur i medierna inom den triangel där vi tror att sådana problem går att lösa – vid det traditionella, finländska inkomstpolitiska vårbordet, i den fackliga brottningen mellan arbetstagare och arbetsgivare.
Ändå är det inte entydigt just på den axeln produktivitet uppstår. Produktivitet styrs av den som lägger upp och "äger" produktionsprocesserna i ett företag. Man kan ha både villiga, billiga och flexibla arbetstagare också när bolaget samtidigt i hjärtat av sin produktion gör fel saker, eller gör rätt saker men på fel sätt.
100 år har i nästa år gått sedan den första moderna managementteorin. Den tillskrivs den franske ingenjören Henri Fayol och hans fjorton teser 1916 om hur man leder ett företag. Många av teserna är i dag lika självklara som sloganen om personalen som företagets viktigaste resurs börjar vara sliten.
Det är ordning och reda, ansvar och initiativ, i Fayols teser. Frågan är om det är det i dagens allt snabbare företagstempo, där också själva företagen har blivit en shoppingvara.
Dagsdebatten fokuserar på hur offentlig sektor och arbetsmarknadsmekanismer tär på den ekonomiska välgången. Och säkert finns här fortfarande en inneboende tröghet, i vars hörn det ännu går att städa.
Samtidigt ska man också fråga om produktivitet har att göra med hur finländska företag mår inuti; huruvida ett kulturellt inlärt finländskt ledarskap är bra; hur man tar vara på lojalitet, expertis och inre gnista.
Eller, för att ta det vidare: hur bra marknadsekonomin, eller dess lillebror finansekonomin, nationellt mår om mekanismerna inte levererar.
Bland företagsköp, organisationsreformer och utlokalisering måste man också fråga om kapitalmarknaden, riskkapitalbasarerna, synergierna ritade på skrivbord, är till för snabbvinster och klipp, eller för mera bestående resultat.
Vilka är oddsen att ett investmentbolag på Kanalöarna får ordning på gruvbolaget Talvivaara, eller att ett annat i Bayern greppar alla finländska stugors gamla handelshus Anttila? Vi räknar med att en försäkrings- och bankkoncern kan driva ett sjukhus. Eller att ett bemanningsföretag kan driva ett högt specialiserat flygbolag. Eller att pensionsfonder för offentliga tjänstemän kan driva en kedja för begagnade bilar.
Fayols tes nummer 14 var att företag behöver en "esprit de corps", en kår- och vi-anda. Frågan är hur man bygger en sådan om chefen längst bort i korridoren inte är samma person från dag till dag.