I längden går det inte
Tories och Labour är nervösa inför valet i Storbritannien vår. Men det brittiska valsystemet ger få andra alternativ än de två.
Det är tre veckor kvar till det officiella startskottet för den brittiska valkampanjen. En något oväntad vändning inför valet den 7 maj är att premiärminister David Cameron inte vill ställa upp på de tv-debatter som BBC, Sky News och Channel 4 planerat in före valet. Det handlar om sammanlagt tre debatter.
I stället föreslår Cameron en enda 90 minuter lång debatt inom de närmaste tre veckorna, det vill säga innan själva valkampanjen börjar. Labour-ledaren Ed Miliband beskyller Cameron för att dra sig undan. Cameron vill inte ha en duell, utan föreslår att sju partier ska delta.
Det brittiska valsystemet är uppbyggt så att det gagnar de stora partierna, också när de sammanlagt får mellan 60 och 70 procent av rösterna. Det betyder att varken Camerons Tories eller Milibands Labour kan räkna med ensam majoritet den här gången heller. Då är alternativet en minoritetsregering eller en koalition. Det senare alternativet valde Cameron efter valet 2010 när Tories tillsammans med liberaldemokraterna bildade regering.
En minoritetsregering är inte i sig ett så exceptionellt alternativ, sådana har det funnits förr. Men den säkerhetsventil minoritetsregeringar tidigare haft att utlysa nyval för att stärka sitt stöd är stängd. För att säkra sin möjlighet att sitta kvar genomförde den nuvarande regeringskoalitionen en lag där det krävs en två tredjedels majoritet i underhuset för att det ska ske. Om oppositionen tycker att tidpunkten inte är gynnsam kan den alltså stoppa regeringens planer på nyval.
Det brittiska tvåpartisystemet representerar inte längre väljarna på samma sätt som det gjorde förr. Personer som Labour-ledaren Tony Blair och i viss mån Tory-ledaren Margaret Thatcher före honom lyckades locka till sig väljare som traditionellt inte röstade på deras respektive partier.
Det hade säkert delvis att göra med Thatcher och Blair som personer men också med att samhället genomgick en förändring.
Den förändringen kunde man parera på 1980- och 1990-talet med att lansera till exempel begreppet New Labour, Nya Labour. Det verkar allt svårare att genomföra på 2000-talet.
Tories har fått se hur deras tidigare anhängare går över till att stödja det brittiska självständighetspartiet Ukip och Labours sits utmanas kraftigt att det skotska partiet SNP väntas ta över Labours tidigare anhängare i Skottland, där Labour alltid varit starkt.
Om gränserna mellan höger och vänster blev allt mer diffusa under Thatchers och Blairs tid så har partier som Ukip och SNP lyckats profilera sig som unika i meningen vad som är engelskt och vad som är skotskt.
Lägg till detta den irländska och walesiska identiteten som andra partier representerar och vidden av den förändring som skett börjar klarna.
Samma trend när det gäller väljarrörligheten som man kan se i flera andra länder märks också i Storbritannien. Tidskriften The Economist citerar Tim Bale, politisk expert vid Queen Mary-universitetet i London. Bale säger att väljarna förväntar sig mer av politiken och att de beter sig som på en shoppingtur på en stormarknad (Economist, februari 21-27).
Allt färre politiker har en gedigen erfarenhet av livet utanför Westminster, skriver tidningen. Det är samma tongångar som man har hört här hemma när det gäller vår regering. Väljarkontakten på bred front är viktig, men enligt Economist bidrar det engelska valsystemet till att till exempel bara hälften av väljarna hade varit i kontakt med en politiker 2010.
Det sägs att avståndet mellan de främsta bänkarna i underhuset motsvarar två dragna svärd. Alla som har följt med hur det går till under debatterna där talarens röst band med rop, buanden och dunkande inser att här pågår en ständig duell mellan de två stora partier som valsystemet stöder.
Den grundläggande tanken har varit att det är bättre med två klara alternativ än med en brokig flora att välja mellan. Det är inte ett argument som kan viftas bort lättvindigt – se bara på Finlands sexparti cocktail som var rätt besk från början.
De som stöder en ändring av valsystemet i Storbritannien har ändå en poäng när de säger att tvåpartisystemet inte motsvarar dagens behov. Stora väljargrupper som vill rösta på något av de mindre partierna tröttnar säkert i något skede på att rösta över huvud taget.
Det är knappast i Tories eller Labours intresse.