Svenskan låst kring förvaltning
Nya försök kring skolsvenskan ska inte rubba bilden av att tusenbitarspusslet är väl lagt.
Svenskan ser ut att förbli ett obligatoriskt språk i finska skolor. Riksdagens kulturutskott avråder med rösterna 12–3 stora plenisalen från att godkänna det medborgarinitiativ som lagts i frågan. Över 60 000 medborgare vill att, som man säger, "tvångssvenskan" ska bort.
Riksdagsledamot Raija Vahasalo (Saml) från Kyrkslätt, ordförande i utskottet, är en god representant för den breda, finskspråkiga majoritet som är övertygad om att Finland inte behöver vara en enspårigt enspråkig nationalstat, utan att svenskan är historiskt förankrad här och bör förbli synlig.
Samma hemortsrätt för svenskan vill också en majoritet av finländarna i en ÅA-undersökning nyligen ge oss svenskspråkiga. Däremot tycker tre av fyra att obligatorisk svenska för alla och överallt är ett högt pris för att det ska förbli så.
Rektor Vahasalo – hon titulerar sig så efter 15 år som organisationsaktiv och yrkespolitiker – har förmodligen på sin tid undertecknat ett och annat betyg inne på lärarrummet. Så hon ska också få ett.
På plussidan ska det stå att det är strongt att stå för svenskan inom Samlingspartiet. Att partiet i selfieyra valde eurofinlandssvensken Stubb till ordförande är ingen garanti.
I utskottet stretade två av hennes partikamrater mot majoriteten som ville dumpa medborgarinitiativet och inom partiet är en yngre generation tydligt kritiskt till svenskan i samma tongångar som Sannfinländarna.
Att förbättra, som det står i snälla betyg, har Vahasalo kring sina argument om att obligatorisk svenska behövs för att trygga svenskspråkig service. För många finlandssvenskar börjar det kännas som ett andrahandsargument. Som argument för varför en finsk tonåring bör läsa svenska är det inte heller så smart.
Service på svenska är mycket viktig – ibland. I krissituationer och svåra vändningar i livet är den livsnödvändig, som rätten till egen kultur. Men till och med SFP, som deltog i bataljen om skolsvenskan med själ och hjärta, tycks uppenbart tona ner serviceargumentet.
Det är helt rätt i en tid då så många finlandssvenskar är så i grunden tvåspråkiga, att man inte ens alltid tänker på vilket språk det talades med läkaren den natt barnet skrek och hade ont i örat.
Diskussionen om svenskans status förankras årtionde efter årtionde i en förvaltning som behärskar svenska. Ändå produceras de flesta tjänster i samhället inte alls där som lagar och myndighetsdirektiv styr vem ska anställas för att jobba med klienter och kunder. Fyra av fem serviceinsatser görs på den kommersiella marknaden.
Samlingspartiet och SFP, vartdera gärna liberalt, kunde ideologiskt resonera lite mer om hur marknadens efterfrågan på svenska kunde vara lite mera avgörande.
En av de tajtaste omröstningarna i kulturutskottet slutade 9–8 och fällde Centerns stöd för kommuner i östra Finland som vill ta in ryskan som alternativ till svenskan i sjuan. Det experimentet bör det finnas rum för inom Finlands gränser utan att det rubbar svenskans status som historiskt förankrat nationalspråk.
SFP:s högstämda oro om att det i några kommuner uppstår en skara människor som om 20–30 år saknar sin förlorade ungdom på svenska känns då mera som pedanten som inte kan sova för att några bitar saknas i tusenbitarspusslet.