Ledarkrönika: Inte älska, men respektera
Under den senaste tiden har det ett par gånger hänt att personer jag talat med har kastat ur sig den retoriska frågan "Vem skulle nu vilja betala mer skatt?". Förvåningen har varit uppenbar när jag har svarat att jag faktiskt väl kan tänka mig att betala mer skatt.
I princip. Det är ju inte så att jag personligen försöker öka min egen skattebörda. Tvärtom. När skatteförslaget ska kollas lägger jag manken till för att skrapa ihop alla avdrag jag är berättigad till.
Det finns opinionsmätningar av alla slag, och folks vilja att betala till och med mer skatt om det tryggar den nordiska välfärdsmodellen har dokumenterades åtminstone för några år sedan.
Skatteförvaltningen ser samma sak. I deras kundenkät från 2013 ansåg hela 97 procent att det är viktigt att betala sina skatter eftersom vi på så sätt kan upprätthålla välfärdsstaten. 85 procent tycker att man kan lita på Skatteförvaltningen även om drygt 70 procent tror att man som vanlig medborgare alltid förlorar i en tvist mot den. Förtroendet är alltså stort.
Sedan har man förstås all rätt till dedicerade åsikter om hur skattepengarna ska används. Därför ska man rösta i val. Det finns klara skillnader i partiernas skattepolitik – allt från att de i princip ska hållas på en så låg nivå som möjligt, och helst sänkas varje år till att skatterna gärna får höjas hela tiden för att trygga den offentliga sektorn. I sin söndagsanalys i HBL (1.2) skrev Torbjörn Kevin att en politisk markör mellan partierna är inställningen till den offentliga sektorn, snarare än om de definierar sig som borgerliga eller inte. Så tycks det vara. Centern och Samlingspartiet är borgerliga båda två, men de har olika inställning till den offentliga sektorn. Om man hårddrar det vill Samlingspartiet alltid banta ned det offentliga och anser att det är osunt att försöka skapa jobb med offentliga pengar. Centern ser ett större värde i den offentliga sektorn och vill via offentligt finansierade fonder försöka få fart på ekonomin.
I dag finns en opinion som talar för att behjärtansvärda ändamål, som Barnsjukhuset, ska stödas eller skötas via välgörenhet. Det är svårt att ifrågasätta företags och enskilda personers bidrag till ett så viktigt ändamål. Samtidigt är det viktigt att inse att den här diskussionen bäddar för ett samhälle där allt mindre ska bekostas med skatter. Det är något helt annat än den nordiska välfärdsmodellen, som givetvis är helt beroende av små och stora företag. De skapar jobb och därmed skattebetalare och de betalar också själva skatt.