Inte alltid ett krig
När ett krig pågår länge kan man tala om en förlorad generation. Det vill säga, unga som i stället för att sitta på skolbänken eller studera för att lära sig ett yrke antingen deltar aktivt i strider eller på något annat sätt hålls eller håller sig borta från skolbänken.
I Europa upplevde vi det under 1990-talet när krigen på Balkan slog allt vad man kan kalla normalt liv i spillror. Etnisk utrensning ledde till en omfattande flyttrörelse under loppet av bara några år. Natos bombningar av Jugoslavien 1999 bildade kulmen på den gradvisa utfrysningen av Slobodan Milosevics styre. Men ännu länge efter att Milosevic försvunnit ur bilden var det praktiskt taget omöjligt för serbiska unga att studera eller arbeta utomlands.
Återhämtningen efter kriget i Ukraina när det en gång tar slut kommer också att dröja, oberoende av utgången.
Men alltid handlar det inte ens om krig i ordets traditionella betydelse. Den utdragna Ebolaepidemin i västra Afrika visar nu de första tecknen på att ebba ut och skolorna ska öppnas igen.
Det blir mycket som ska tas igen. Utmaningarna är stora också för att Ebola-epidemin slagit familje- och bygemenskaper i spillror.
Det har inte alltid varit lätt för Läkare utan gränser, Röda Korset eller andra organisationer att värva personal till området på grund av smittofaran. När epidemin nu visar tecken på att så småningom vara över kan det bli lättare – förutsatt att viljan att hjälpa inte ebbar ut i samma takt som epidemin.
Återuppbyggnadsarbete brukar få de flesta med håg för dramatik att gäspa, oberoende av om det handlar om ett krig eller en humanitär katastrof. Den senaste Ebola-epidemin började 2013 och har alltså pågått i ett drygt år. Det kommer antagligen att dröja ännu längre innan man kan tala om normala förhållanden i Guinea, Sierra Leone och Liberia.
WHO har fått ta emot besk kritik för att inte ha agerat tillräckligt beslutsamt.
Det kan verka långsökt att koppla samman Ebola-epidemin med fruktade ytterlighetsorganisationer som Boko Haram. Samtidigt vet man att förlorade generationer är en lukrativ rekryteringsgrund för sådana grupper.
Förutom det rent humanitärt självklara argumentet för bistånd kunde det vara värt att påminna sig om detta när man överväger hur mycket stöd som bör ges för återuppbyggnaden. Förhoppningsvis kombineras det också med insikten om att det till och med kan kan handla om år innan målet är nått.