Säg som det är!
Jag beundrar unga kvinnliga politiker som alldeles självklart tar sin plats och inte betvivlar sina kunskaper i jämförelse med politikerfarbröderna. Själv tvivlar jag ofta på att jag förstått rätt och tror gärna att andra vet ännu bättre. Det handlar förstås inte om mig som person, utan om de strukturer på samhälls- och kulturell nivå som görs oss kvinnor tysta. Kvinnan tige i församlingen!
Lyckligtvis finns det kvinnor som tar sin naturliga plats och träder fram med sina åsikter, också kontroversiella och provocerande sådana. Jag tänker till exempel på Li Andersson (VF), Sanni Grahn-Laasonen (Saml) och kanske Ida Schauman (SFP), som verkar vara en "coming woman". Inget problem för Li Andersson att diskutera Greklands eurosits i tv med Olli Rehn, Kimmo Sasi och Timo Soini. Eller för Sanni Grahn-Laasonen att bromsa ett myrskyddsprogram.
När Gudrun Schyman (Feministiskt initiativ) var i Finland i veckan uppmanade hon oss kvinnor – eller alla feminister – att ta plats och särskilt att våga sticka ut hakan och provocera.
Schyman var en frisk fläkt på det seminarium om jämställdhetspolitik hon deltog i. En politikerpanel med alla åtta riksdagspartier talade om jämställdhetspolitiken under de kommande fyra åren. Arbetslivet och evighetsfrågan om löneskillnaderna, vårdfrågorna och den verkliga skamfläcken i Finland: våldet mot kvinnor.
Politikerna var väldigt överens om att jämställdhet är bra. Tyvärr blev det inte riktigt klart hur partierna egentligen ställer sig till att satsningar på jämställdhet också kostar, åtminstone till att börja med, eller till att välfärdstjänster är en förutsättning för jämställdhet, men att de också är dyra.
När Gudrun Schyman kommenterade panelen påpekade hon att om politikerna menar vad de säger när de talar sig varma för jämställdhet så borde vi ju ha nått målet, eller åtminstone kommit betydligt längre.
Visst vore befriande om våra politiker skulle följa Gudrun Schymans råd och tala klarspråk. Till exempel Centerns Antti Kaikkonen talar varmt för jämställdhet, men hans parti hör vid sidan av KD till dem som stöder hemvårdsstödet, trots att det är en kvinnofälla. Laura Räty talar för att föräldraledigheten ska förlängas och papporna ska få mera öronmärkt tid, om det finns pengar. Men hennes parti kommer knappast att prioritera en sådan reform under de närmaste åren.
Och vi som sitter i publiken lyssnar artigt på flosklerna, kväver en gäspning och blir allt mer ointresserade. Klarspråk skulle väcka oss!