Har vi råd med jämställdhet?
Jämställdhet handlar inte bara om arbetsfördelningen i hemmen. Lika mycket handlar det om ekonomisk politik och arbetsliv.
Jämställdhet – att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och behandlas lika oberoende av kön – är sedan länge en allmänt omfattad princip. Jämställdhetspolitiken har länge funnits med i regeringsprogrammen. Särskilt konkret var det kapitlet då Anneli Jäätteenmäki (C) som blivande statsminister ledde regeringsförhandlingarna.
Jämställdhetspolitiken finns säkert med också i nästa regeringsprogram, oberoende av vilka partier som ingår i regeringen. På sikt vinner alla på att jämställdheten ökar, också i rent ekonomiska termer. Men för att förbättra jämställdheten kan det först krävas ekonomiska satsningar. Investeringar. Den stora frågan inför det här valet är om det finns beredskap att satsa pengar på jämställdhetsarbetet under de kommande fyra åren, som kommer att präglas av knapphet.
Jämställdhet definieras – och avfärdas - ofta som en kvinnofråga. Det är alldeles fel. Män har lika mycket att vinna på jämställdhet som kvinnor. Och hela frågan är betydligt bredare än vem som hämtar barnen på dagis och vem som dammsuger och lagar mat.
Det handlar till exempel om ekonomisk politik och arbetsmarknad. Globaliseringen och den ekonomiska krisen i Finland drabbade först manliga områden, särskilt inom exportindustrin. Men precis som under krisen i början av 1990-talet ser vi att effekterna nu också utsträcks till den offentliga sektorn och tjänster och service i allmänhet.
Den offentliga sektorn sysselsätter många, och hela 80 procent av dem är kvinnor. Det sägs ofta att välfärdsstaten är kvinnans bästa vän. Det stämmer säkert även om tanken har en utgångspunkt som inte är särskilt jämställd – till exempel att barnen och deras dagvård skulle vara uttryckligen en fråga för kvinnor och inte för män. Men så är den jämställda världen ju inte heller färdig.
På grund av obalansen i den offentliga ekonomin är trycket på att effektivera och banta ned den offentliga sektorn stor. Centerns Juha Sipilä har gått så långt som att i somras säga att de offentliga tjänsterna är tiotusentals för många. Nedskärningar, även mindre, innebär oundvikligen – olika – konsekvenser för kvinnor och män. Därför behövs konsekvensutredningar som också betraktar nedskärningarna med ett genusperspektiv – alltså hur de drabbar kvinnor respektive män. Och de måste göras innan besluten fattas.
Ett sådant genusperspektiv borde ingå i allt beslutsfattande. En framgångsrik jämställdhetspolitik kräver kunskap. Det gäller inte minst den ekonomiska politiken och till exempel skatterna. Nu för tiden ska ministerierna i sina budgetförslag innehålla ett sammandrag också på sådant som har klara konsekvenser för jämställdheten. Men i slutrapporten om regeringens jämställdhetsprogram konstateras att det i dagens läge blir alltför abstrakt för att ge konkret kunskap om budgetens genuskonsekvenser. Principen är i alla fall rätt och förhoppningsvis vidareutvecklas den.
En akut framtidsfråga som med stor sannolikhet berör kvinnor och män på olika sätt är äldreomsorgen. Målsättningen att de äldre ska bo hemma innebär ett större ansvar för de anhöriga. Av närståendevårdarna är i dag majoriteten kvinnor. Arbetet är tungt, väldigt dåligt ersatt och det sparar i hög grad på samhällets resurser. Äldre släktingar som bor hemma kräver insatser också av anhöriga som ännu har ett förvärvsliv att sköta.
Samtidigt förväntas vi alla jobba längre än förr. I kombination med äldre släktingar som behöver hjälp i sina hem är det minst sagt en svår, om inte olöslig, ekvation. Och den har med stor sannolikhet helt olika konsekvenser för kvinnor och män.
I den nuvarande regeringens jämställdhetsprogram ingick 66 olika åtgärder. I programmets slutrapport konstateras att tolv har slutförts eller är på god väg, över 30 har framskridit bra medan kring 20 bara delvis har nått sina mål. Det enda som inte alls har framskridit är att skapa lättillgängliga tjänster för offer för familje- och sexuellt våld.
Slutrapporten pekar på vikten av att ha konkreta målsättningar för jämställdhetspolitiken och på uppföljning. Det här arbetet är en investering i framtiden vars utdelning är att kvinnor, män och barn mår bättre. Det borde ingen regering ha råd att negligera.