Vi måste alltid minnas och påminnas
Det är oerhört tragiskt att på 70-årsdagen av Auschwitz befrielse vara tvungen att konstatera att såväl antisemitism som andra former av rasism frodas.
Nazitysklands förintelse av judarna i Europa har sådana ofattbara mått att den är svår att förstå. Judarna var den grupp som drabbades värst, med ungefär 6 miljoner dödade, men även romer utsattes för förintelse, liksom också homosexuella och kommunister.
Nu nås vi av rapporter om att judar i många europeiska länder, inklusive vårt eget, åter känner sig hotade. I en studie i fjol uppgav 76 procent av judarna i EU att de upplever en försämrad säkerhet. Senast har vi uppmärksammats på att många franska judar emigrerar. I Finland har judar blivit försiktigare och en del vill till exempel inte använda kippa offentligt.
Det är svårt att förstå att fientlighet och hat på olika plan – individuellt och kollektivt – mot grupper som utpekas som "de andra" frodas igen. Det gäller judar, men också romer och dem som bekänner sig till islam. Det finns stora skillnader både i ett historiskt perspektiv och i uttrycken mellan antisemitism, islamofobi (eller muslimism som muslimska organisationer föredrar att kalla det) och antiziganism. Det gemensamma är hat och fientlighet mot människor utifrån deras härkomst och/eller religion. Det kan vi aldrig acceptera.
Alla former av fientlighet och intolerans måste aktivt motarbetas. I Sverige finns Forum för levande historia, underställt Kulturdepartementet, som i första hand riktar sig till unga. Där har ett stort arbete gjorts för att minnet av förintelsen ska hållas levande och samtidigt bearbetar man fördomar och hat mot andra grupper.
I Finland har förintelsen infogats i läroplanen i historia och religion/livsåskådning 2010. Frågan är om det räcker eller om arbetet borde breddas för att befästa den grundläggande utgångspunkten om alla människors lika och odelbara värde oberoende av härkomst och religion.