Språkens krympande isflak
Skolsvenskan lider inte bara av finskt språkmotstånd. Realämnena har tagit språkens plats.
Tre månader före valet vill SFP naturligtvis inte profilera sig gentemot sina egna med några planer på reträtt eller omgruppering ifråga om den obligatoriska skolsvenskan.
Därför avvisar partiordförande Carl Haglund (Hbl 15.1) också den oskrivna Plan B som har debatterats i offentligheten. Kritiska tongångar mot svenskan har redan fått luft inom Sannfinländarna och Samlingspartiet och kan dyka upp på slutrakan i valrörelsen.
Meka inte med sådant som inte är sönder, verkar vara Haglunds coola linje i debatten.
Och helt riktigt – SFP har inget skäl att göra någonting åt att en trefjärdedels folkopinion är emot nuvarande praxis, så länge inte heller något annat parti tycks göra det.
I debatten använder Haglund däremot, som många andra, det vanliga argumentet mot en frisläppt, frivillig svenska: den blev inte blev populärare av att bli frivillig i studentexamen 2004.
Fast det är inte hela sanningen. I den reform som den dåvarande Vanhanenregeringen genomförde var en betydligt större förändring i studentexamen hur man lät realprovet yngla av sig. I stället för ett enda prov med allt från religionskunskap till kemi uppstod en hel rad ämnesprov som kunde ersätta proven i språk.
Sedan dess har man kunnat bli sex laudaturstudent med modersmål, engelska, matematik, biologi, fysik och kemi. Realämnena trängde undan alla språk, inte bara svenskan.
SFP satt med också i den regering som för över tio år sedan inte bara fick lov att svälja förändringarna i fråga om skolsvenskan. SFP var också med och lade om hela studentexamens profil till en mera specialiserad examen för varje abiturient.
Det var tider då Finland trodde på Nokia- och ingenjörsboomen. Vi ville ha folk som skulle göra teknisk innovation och skriva affärsplaner. Det fick vi, i stället för den bredare allmänbildning som kunskaper i flera språk för med sig.