Taktisk tystnad vs öppen debatt
Frågan om det behövs en plan B för att bevara det tvåspråkiga Finland väcker debatt. Oberoende av obligatoriet måste svenskan bli attraktiv.
I en ledare strax efter jul efterlyste HBL en plan B för att bevara kunskaperna i svenska i Finland och därmed det tvåspråkiga Finland. Det väckte en del debatt i form av insändare (30.12), en I dag-kolumn (4.1) av Olav S Melin och en nyhetsartikel i HBL (8.1).
Efterlysningen av en plan B föranleddes av Åbo Akademis enkät som visade att det finns ett starkt stöd bland de finskspråkiga för det tvåspråkiga Finland men ett ännu starkare motstånd mot den obligatoriska svenskan.
Man kan förstås strunta i enkäter och hänvisa till att den obligatoriska undervisningen i det andra inhemska språket inte kommer att avgöras i en folkomröstning. De facto kommer riksdagen inom några månader att rösta om det medborgarinitiativ som vill slopa den obligatoriska svenskan. Välunderrättade källor som har hållit koll på riksdagsledamöternas åsikter hävdar att initiativet kommer att röstas ned. Det vore förstås glädjande och skulle vara en stark politisk manifestation för att tvåspråkigheten också i framtiden är något som alla grundskolbarn har möjlighet att ta del av. Det är inte minst en jämlikhetsfråga som gäller allmänbildningen. Språkkunskaper är en rättighet, inte ett tvång.
Låt oss alltså hoppas att majoriteten av våra folkvalda inser behovet av kunskaper i båda de inhemska språken och ser att det jämnar vägen för alla barn.
Ändå har vi ett behov att fundera på hur svenskan upplevs i vårt land och hur kunskaperna i svenska ska bli eftertraktade. Det behovet finns oberoende av om obligatoriet bevaras för eviga tider.
Finlandsvenskarna har känt sig trängda redan en tid och frågan är känslig på många sätt.
SFP:s reaktioner på frågan om en plan B behövs illustrerar den politiska dimensionen. Åtminstone partiledningen vill helst inte ha någon sådan diskussion. Man anser att det är att såga av den gren finlandssvenskarna sitter på.
Om SFP erkänner att man har funderat på en plan B, eller rentav har en sådan i skrivbordslådan, uppfattas det som att man lägger sig platt inför alla dem som vill åt svenskan och i förlängningen det tvåspråkiga Finland. För ett politiskt parti ser verkligheten ut just så – signalerar man kompromiss så har man redan gett efter. Ur ett snävt politiskt och taktiskt perspektiv är SFP:s reaktion förståelig.
Å andra sidan leder just det sättet att tänka och agera inom SFP ofta till internt missnöje och kritik. När kompromisser i olika frågor sedan ändå måste göras, motiveras de med att det var det bästa resultat man kunde uppnå. Men om debatten inte har förts öppet ens inom partiet så hänger fältet inte med. Det uppstår ett slags demokratiunderskott som på sikt är ohälsosamt.
Den politiska dimensionen och det partitaktiska tänkandet är ändå bara en av de dimensioner som måste beaktas. Det finns en framtidsoro och den måste kunna vädras, allt annat vore osunt. Verkligheten inom Svenskfinland varierar mycket i fråga om språkkunskaper och inställningen till tvåspråkighet. Allt från enspråkigt svenska personer i skärgården och Österbotten till totalt tvåspråkiga helsingforsare. I södra Finland och särskilt huvudstadsregionen är två- och mångspråkighet allt vanligare.
Samtidigt lever vi också i en värld där de positiva signalerna har svårt att nå fram. Det gäller de framsteg som har gjorts. Till exempel nationalspråksstrategin från 2012 som ger det tvåspråkiga Finland ett starkt stöd. Språkbadet som har kommit med i årets budget som ett blygsamt, men dock, anslag. Undervisningen i svenska tidigareläggs från sjuan till sexan när den nya läroplanen införs om ett och ett halvt år. Tvåspråkiga kommuner som har beslutat om eller utreder att kraftigt tidigarelägga undervisningen i de båda inhemska språken.
Det är också utom allt tvivel att språkkunskaper ger en fördel på arbetsmarknaden, både inom den offentliga sektorn och på den privata sidan.
Plan B kan vara att bejaka den flerspråkliga utvecklingen, att uppmuntra det finska intresset för och stödet till tvåspråkighet och att delta i diskussionen. De som klamrar sig fast vid att inget får förändras brukar stämplas som nej-sägare. Det gäller att vara öppen för debatt.