Upp till kamp för Charlie
Det är viktigare än någonsin att hålla isär islam och islamistisk terrorism.
Yttrandefriheten har fått sin slogan. "Je suis Charlie" – jag är Charlie, solidaritetsyttringen med de journalister som kallblodigt mejades ner under attentatet mot den franska tidskriften Charlie Hebdo, finns nu på skyltar och dekaler.
Och trots att attacken uttryckligen riktade sig mot tidningens journalister, är alla de tolv personer som dödades i samband med attacken, offer för angreppet på yttrandefriheten.
Man kan naturligtvis diskutera hur långt en satir kan och får gå. Masturberande nunnor och påven i kondom har varit teckningar med religiösa kopplingar som väckt anstöt förr. När Charlie Hebdo publicerade de Muhammedteckningar som ingått i Jyllandsposten togs saken också upp. Den gången frikändes tidningen för att kritiken riktade sig mot islamistisk terror, inte mot islam i sig.
Det är en mycket viktig skillnad. Och värd att hålla i minnet.
Att det inte är så självklart som det borde vara är tydligt. Sverigedemokraten Björn Söder, vice talman i den svenska riksdagen, kommenterade på sin Facebooksida dådet i Paris med "Fredens religion visar sitt ansikte".
Det är inte svårt att räkna ut att liknande tankar förekommer på flera håll, också hos oss. Lika lätt är det att förstå att misstron kommer att öka mot personer som omfattar islam som sin tro. När man påminner om att inte alla muslimer är terrorister låter det lätt som ett politiskt korrekt mantra som är nödvändigt att upprepa.
Men det är ett faktum. Det måste vi veta. Det måste vi också våga säga rakt ut.
När de två tornen i WTC kollapsade i New York den elfte september 2001 hette det att USA hade förändrats. Jämförelser med Europa gjordes på många håll och det sades att Europa hade reagerat annorlunda. Bland motiveringarna för dylika uttalande nämndes den nordirländska republikanska armén IRA:s bomber under 1970- och 1980-talet mot mål i Storbritannien samt den baskiska separatistorganisationen ETA:s terrordåd i Spanien.
Men ETA låg till exempel inte bakom bomberna mot ett passagerartåg i Madrid i mars 2004 som krävde 57 människors liv.
IRA:s och ETA:s agerande kan med goda skäl stämplas som terrordåd och oacceptabla. Men de var inte rena hämndaktioner som attentatet mot Charlie Hebdo i onsdags.
Kanske jämförelsen med elfte september haltade illa från första början just på dessa grunder.
Därför kan man säga att också Europa har förändrats i och med terrordådet mot Charlie Hebdo. För terrordådet skakar om alla länder i Europa, inte bara Frankrike.
Det är tydligt att många också ser det så. Stora demonstrationer mot våldet och för att uttrycka sympatier med Frankrike ordnades på många håll redan i onsdags.
Bombdådet mot tåget i Madrid 2004 och bomben i Londons tunnelbana året därpå var också terrordåd. Men de kopplades snabbt till Spaniens och Storbritanniens inblandning i kriget i Irak. Onsdagens terrordåd i Paris är annorlunda.
Hot har tidigare riktats mot Charlie Hebdo men också mot tidningar i Danmark och Norge för att de publicerat Muhammedkarikatyrerna. Charlie Hebdos chefredaktör Stéphane "Charb" Charbonnier har stått under polisskydd sedan 2012.
Medan många tidningar valde att publicera flera av Charlie Hebdos teckningar, valde Jyllandsposten annorlunda.
Ansvarige chefredaktören Jørn Mikkelsen säger i tidningen att han vidhåller att tidningen ska kunna publicera det den anser är journalistiskt motiverat. Men tillägger att Muhammedteckningarna nu har diskuterats i tio år – de 12 teckningarna ingick i Jyllandsposten 2005. Olika aspekter av publiceringen av dylika teckningar har nu stötts och blötts år ut och år in utan att man kommer vidare, menar han.
Han har rätt i att det har blivit något av en evighetsfråga. Men samtidigt är det viktigt att stå fast vid att inte bara Jyllandsposten, Charlie Hebdo eller andra medier ska ha rätt till det fria ordet utan att det ska ske med liv och hälsa som insats.
Helt och hållet går det inte att eliminera rädslan, precis som det inte har gått att göra det i USA.
Men hur man än resonerar är hämndaktioner som går ut på att mörda och skada är oacceptabla, oberoende av vem eller vilka de riktar sig mot.
Vi inte bara är Charlie. Vi har rätt att så förbli. Det kallas tolerans.