Rätt att avvisa ensidiga krav
Säkerhetspolitiken dominerade president Sauli Niinistös nyårstal. Hans uppmaning till ömsesidigt ansvar för beslut om jobb och ekonomi är också viktig inför riksdagsvalet.
I sitt nyårstal sade republikens president Sauli Niinistö att krisen i Ukraina har lett till en ny slags motsättning mellan väst och Ryssland. Med geopolitiken som utgångspunkt förklarar han Finlands linje i detta läge.
Mycket är bekant från tidigare. Finland har konsekvent stött EU:s linje men samtidigt värnat om att de bilaterala relationerna med Ryssland ska fortsätta på de områden detta är möjligt. Finlands linje definieras som en aktiv stabilitetspolitik vars syfte är att trygga stabiliteten i Nordeuropa.
Finland har en viktig roll i sitt eget närområde, konstaterar Niinistö. Potentialen till detta finns säkert, men frågan hur Finland ska agera för att ambitionen ska förverkligas i praktiken hänger kvar.
Det handlar inte bara om att balansera mellan väst – EU – och Ryssand, utan också om att gå en balansgång mellan olika åsikter inom unionen när det gäller hur den bör hantera Ryssland.
Den balansgången har tidvis varit besvärligare än balansgången med Ryssland, eftersom det lindrigt sagt finns nyansskillnader på den punkten till och med mellan Finland och Sverige.
Presidentens samtal med Rysslands president Vladimir Putin har varit ett sätt att göra det klart att Finland är och förblir en del av väst.
Niinistö har rätt i att det västliga partnerskapet är en av pelarna i Finlands säkerhet, även om han poängterade viktiga grundläggande fakta: som försvarslösning duger det inte. Presidentens resonemang kring varför EU-medlemskapet har en viktig säkerhetspolitisk dimension liknar den diskussion som har förts kring Natos trovärdighet och artikel fem som innehåller de ömsesidiga hårda militärgarantierna för medlemmarna.
Ukraina och Rysslands agerande blev en kalldusch för Europa, inte minst för EU. Kriget är inte bara någonting långt borta, utan närvarande i Europa, sade presidenten.
Niinistö säger att det är omöjligt att tänka sig att EU stillatigande skulle bevittna hur ett medlemslands och därmed hela unionens territorium kränks." Av den union som skapats utifrån fred och frihet skulle då inte återstå annat än ett byggnadskomplex, utan stenfot.", sade presidenten.
EU-länderna skulle garanterat reagera. Men det betyder inte att något enda land skulle lova bidra med den hjälp ett annat EU-land i en given situation skulle önska.
När presidenten säger att det kommer att krävas betydande satsningar för att bevara ett trovärdigt nationellt försvar visar det att han är medveten om begränsningarna.
Stora förhoppningar ställs på försvarssamarbetet med Sverige, men det återstår att se om detta också innebär solidaritetsförklaringar utöver de som getts inom EU. Och om det kan ske utanför Nato. Löskopplat från Nato kan inget finsk-svenskt försvarssamarbete i kris vara. Det indikerar också Niinistös konstaterande om att Finland vill gå vidare med samarbetet med Nato inom ramen för partnerskap för fred.
En liten intressant detalj ligger i formuleringen om en eventuell finländsk Natoansökan. Niinistö sade att det är självklart att Finland kan ansöka om medlemskapet om Finland själv så vill. Så är det givetvis.
Jämställdheten mellan de båda inhemska språken berörde presidenten inte. Men det faktum att presidenten håller sitt tal i sin helhet på bägge språken visar hur naturligt man kan hantera frågan.
Det är valår i Finland i år och ekonomin och jobben är huvudteman. Därför bör den knorr som kom på slutet av presidentens tal mana till eftertanke och handling.
I sin oro över priskonkurrenskraften och statsfinanserna påpekar mången att någon absolut måste avstå från något. Vanligen är denna någon en annan än den som framställer kravet.
"Om vi genuint vill påverka, är det nu dags att säga: Den här viktiga förmånen avstår vi från, vad avstår ni från?", sade Niinistö, utan att rikta sig till specifika personer.
Tänkvärt, i skenet av att vissa politiker predikat gemensamt ansvar i flera år för att sedan själva fly från det i förtid. Och med tanke på bankirer och andra som gärna kommer med råd men som sist och slutligen fattar beslut som gagnar bara dem själva.