Ukrainsk markering i underläge
När Ukrainas parlament röstade för ett Natomedlemskap handlade det mest om en protest mot den ryska inblandningen i östra Ukraina.
Det kan verka som både oklokt och provokativt att Ukraina strax före förhandlingarna med Ryssland skulle inledas om förnyade försök att få till stånd ett eldupphör i östra Ukraina tar ställning för ett Natomedlemskap på sikt.
Men ingen, inklusive Ukraina självt, räknar med att Atlantalliansen kommer att inleda medlemsförhandlingar med Ukraina inom överskådlig framtid. Därför tyder det ukrainska parlamentet utspel på att man inte hyste några som helst förhoppningar om att samtalen i Minsk inför julen skulle leda till konkreta resultat. Då gör man vad man kan för att visa vart man vill höra.
Rysslands reaktion var väntad. Ryske utrikesministern Sergej Lavrov sade att Ukraina genom parlamentets beslut äventyrar säkerheten i hela Europa. Men Ryssland har nog sin beskärda andel i så redan skett.
Ukrainas utspel om Nato är intressant också ur flera andra synvinklar. I Finland betonar politiker över partigränserna att de inte vore klokt att överväga en finländsk Natoansökan i det rådande läget – underförstått när relationerna mellan väst och Ryssland är så ansträngda som de för närvarande är. I Ukraina är det uttryckligen för att relationerna är så ansträngda som man vill gå med i Nato.
Finland är inte Ukraina och därför är situationen en helt annan, heter det. Så är det naturligtvis, i Ukraina har blivit av med en del av sitt territorium – Krim – och det pågår ett krig i en annan del av landet.
Finland är medlem av EU vilket inte Ukraina är, och har målmedvetet satsat på att upprätthålla ett trovärdigt nationellt försvar.
Men på en punkt är Finland lika som Ukraina, Estland, Lettland och Litauen. Alla fem upplevs av Ryssland som en buffert mot väst. Och bara Finland och Ukraina står utanför Nato.
EU är förberett på en lång period av kyla mellan unionen och Ryssland. Förre polske premiärministern Donald Tusk sade under EU:s toppmöte förra veckan att unionen inte bara kan reagera och agera i försvar i det oändliga. Tusk, som tog över som EU:s ordförande i november betonade att EU måste visa självförtroende och styrka.
Den största utmaningen för EU är att hålla samman sina led för en gemensam linje mot Ryssland. En överväldigande majoritet av EU-medlemmarna är också Natomedlemmar. Det innebär oundvikligen en koordinering mellan organisationerna när det gäller ett ukrainskt medlemskap i någondera. Ingetdera kommer att bli verklighet ännu på länge.
Europeiska ledare lägger också fram morötter för president Vladimir Putins fötter. Brittiske premiärministern David Cameron sade under toppmötet att "dörren alltid står öppen" och att EU:s sanktioner mot Ryssland kan hävas om Putin drar bort de ryska trupperna från östra Ukraina och respekterar eldupphöravtalet som slöts i Minsk i september.
Tysklands utrikesminister Frank Walter Steinmeier varnade för att man kan förlora kontrollen över situationen om tumskruvarna dras åt ytterligare och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker betonade att kommunikationskanalerna måste hållas öppna. Frågan är vilka signaler dylika mer försonliga kommentarer uppfattas inom unionen och utanför den.
Om EU lyckas hålla samman sina led och klara av att balansera mellan piska och morot kan Ryssland utifrån pragmatiska grunder visa förhandlingsvilja. Det enda som Ryssland respekterar är militär styrka som övertygar. Men det finns andra former av styrka än vapenskrammel. EU:s ekonomiska sanktioner stjälper inte hela Ryssland men innebär en krångligare vardag för vanliga ryska medborgare och om och i så fall hur dessa reagerar på den inrikespolitiska situationen.
Sanktionerna ökar också risken för att Ryssland isoleras politiskt under en lång tid framöver. I allt högre grad tvingas landet söka sina bundsförvanter bland en krympande grupp av länder, lite på samma vis som USA tvingades söka stöd för sin synnerligen impopulära invasion i Irak 2003.
I ingetdera fallet handlar det om en referensgrupp som en stormakt helst vill ha. Men kortsynta beslut har som bekant ofta långvariga negativa följder. Östra Ukraina och Krim kan bli ett ryskt Irak.