Ledarkrönika: I hundparken
De ledande politikerna har blivit mig ganska bekanta efter mina år som politisk journalist.
Samtidigt har det också gett en insikt om hur smal den politiska eliten är och hur många rikspolitiker som väldigt sällan, om ens någonsin, syns i de nationella medierna. Elit kan förstås definieras på väldigt olika sätt och mediesynlighet är bara en dimension. Just i politiken är det viktigt med synlighet, medan det i näringslivet tycks vara nästan tvärtom – ju osynligare en person är desto större verkar inflytandet vara.
Med elit avser jag främst dels de politiker som sitter i regeringen, dels partiernas och riksdagsgruppernas ordförande. Utöver dem finns det ett antal politiker som får synlighet, till exempel Ulla-Maj Wideroos (SFP), Maarit Feldt-Ranta (SDP), Tuija Brax (Gröna), Ben Zyskowicz (Saml) och Seppo Kääriäinen (C). Men det finns väldigt många riksdagsledamöter som förblir anonyma för den stora allmänheten, och faktiskt också för många journalister som bevakar politik. Men vissa politiker känner alla igen – bland dem presidenten och statsministern.
Nu för tiden följer jag inte längre med politikerna på så nära håll men det har funnits tider då jag under varje arbetsdag har haft att göra med toppolitiker. Man lär känna dem. Inte på ett personligt plan, åtminstone inte i mitt fall, men hur de förhåller sig till journalister och medier – hur mycket de bjuder på sig, hur meddelsamma de är, vilka finska politiker som struntar blankt i finlandssvenska medier och vilka som inte gör det fast de inte har någon omedelbar nytta av den finlandssvenska offentligheten. Och de lär känna och känna igen oss - vilket vi som journalister har nytta av i vårt arbete.
Men ibland slår det slint. Häromveckan var jag en kväll ovanligt trött och – hoppas jag – ovanligt icke-observant. Jag kom i väg på hundpromenad till hundparken i närheten senare än normalt.
I parken fanns en kvinnlig hundägare, som jag småpratat med tidigare, och en man med sin hund och mössan neddragen över öronen. Vi småpratade så där som hundägare gör i en hundpark. Efter en ganska lång stund gick mannen med sin hund och kvinnan som blev kvar frågade om jag känt igen honom. Nej, det hade jag inte. Det var presidenten. Och jag hade alltså inte känt igen honom! Först gapskrattade jag, sen skämdes jag ordentligt.
Min enda tröst är att det förhoppningsvis var trevligare för presidenten att vara inkognito. Och att för en gångs skull diskutera hundar i stället för det strama säkerhetspolitiska läget och ekonomin som är åt fanders.