Skolnätet i förvandling
Strukturreformerna fortsätter och nu handlar det om gymnasierna, yrkesskolorna, och det fria bildningsarbetet.
På svenskt håll har man redan en tid aktivt funderat på hur man ska ordna yrkeskolorna och gymnasierna i framtiden. För yrkesskolornas del kommer Ole Norrbacks utredning inom några veckor. Alla som upprätthåller gymnasier och yrkeskolor – i de flesta fall kommuner – måste ansöka om nya tillstånd. Samtidigt förändras grunderna för finansieringen och de nedskärningar som görs i utbildningen nästa år blir permanenta. Förändringarna ska träda i kraft 2017.
Det handlar om stora förändringar och stora nedskärningar. Sparandet drabbar skolorna i vilket fall som helst och beror på regeringens mål att banta ned de offentliga utgifterna och kommunernas uppgifter.
Att spara på utbildningen, som är en framtidsinvestering, kan slå riktigt fel. Regeringens tanke är att omstruktureringen leder till mindre skador. Hela 69 miljoner av de totalt 260 som ska sparas bort räknar Undervisningsministeriet med att man ska kunna knappa in genom att omorganisera skolnätverket på andra stadiet.
Undervisningsminister Krista Kiuru (SDP) har flera gånger upprepat att ministeriet inte lägger ned gymnasier eller yrkesskolor utan slår fast enligt vilka kriterier koncessionerna eller tillstånden beviljas. Det är inte är ministeriet som fattar beslut om nedläggningar, men på något sätt måste de som ordnar utbildningen handskas med att resurserna blir mindre.
Den genomgripande tanken är att huvudmännen, de som upprätthåller och ordnar andra stadiets utbildning, ska bli färre. I stället för att varje liten kommun har ett gymnasium kan man alltså slå sig ihop och ha en och samma huvudman. Det innebär inte automatiskt att antalet skolhus bantas ned. Men i ärlighetens namn kommer det säkert att bli färre enheter i praktiken.
Samtidigt ändras alltså finansieringen. Nu får skolorna på andra stadiet stöd enligt hur många elever man har. I framtiden ska bara hälften av finansieringen skötas utifrån elevantalet. Den andra hälften ska basera sig på antalet examen och kurser.
Finlands svenska lärarförbunds ordförande Christer Holmlund frågade häromdagen i Västra Nyland hur ungdomsgarantin går ihop med att finansieringen i så hög grad blir resultatstyrd. Det är en befogad fråga.
Den optimistiska tolkningen är att resultatfinansieringen innebär att gymnasierna och yrkesskolorna faktiskt måste se till att eleverna klarar skolan, och vid behov skräddarsy lösningar och ge mera stöd. Då tänker man att den nya finansieringsmodellen innebär att gymnasierna och yrkesskolorna helt enkelt inte har råd med elever som försvinner utan examen. Den negativa tolkningen är att det finns en risk för att ribban sänks och kvaliteten drabbas. Andra farhågor gäller samarbetet mellan grundskolan och gymnasierna. I många kommuner är det samma ämneslärare som undervisar i båda stadierna. Om flera gymnasier får samma huvudman och delvis delar på lärare innebär det förändringar också för grundskolan.
Det talas också en hel om distansutbildning och nätkurser. Nätet kan säkert utnyttjas betydligt bättre och effektivare men lärarkontakten får absolut inte undervärderas.
Det är värt att notera att de tillstånd som beviljas för gymnasier och yrkesskolor är enspråkiga. Det är en signal om att skolorna också i framtiden ska vara enspråkiga, trots den yviga diskussionen om tvåspråkiga skolor.
Vad är då på gång i Svenskfinland? I Österbotten utreds ett eller flera regiongymnasium, i västra Nyland planerar Hangö, Raseborg och Lojo en gemensam gymnasieutredning. I huvudstadsregionen är planerna inte så långt gångna med det finns tankar om samarbete till exempel mellan Vanda, Kyrkslätt och Grankulla. Många finlandssvenska skolor är små och har därför svårt att erbjuda ett brett kursutbud. Genom samarbete får man i bästa fall en större bredd och det är positivt. För små kommuner betyder det att ännu en viktig uppgift ska skötas i samarbete över kommungränserna.
Balansgången mellan effektivitet å ena sidan och tillgängligheten å den andra sidan är inte lätt. Det vore en katastrof om avståndet till gymnasiet eller yrkeskolan blir så långt att det blir ett hinder för utbildningen. Det har Finland helt enkelt inte råd med.