Något gammalt, något nytt
Den politiska och ideologiska debatten inför valet har startat ovanligt tidigt. Det lovar gott samtidigt som konstellationerna just nu överraskar.
Förr har de egentliga valkampanjerna satt i gång bara några veckor före valet. Nu är det över fyra månader till valet i april och valrörelserna tycks redan vara i full gång.
Det har många orsaker. En är den svaga regeringen och det faktum att regnbågsregeringens upplösning började redan i våras. Först lämnade Vänsterförbundet regeringen och en tid efter det meddelade dåvarande statsminister Jyrki Katainen att han slutar. Sedan bildades Stubbs kvintettregering som i september reducerades till en kvartett.
Varken Katainens eller Stubbs regering har varit framgångssagor. Tiderna är extremt krävande och en stor del av problemen har inte skapats här hemma, så alla motgångar och svårigheter kan inte skyllas på regeringen. Men visst har man också själv ställt till det gång på gång och skapat en situation där folk bara tycks gå och vänta på att pinan och valperioden ska ta slut.
Att Centern just nu ser ut att bli Finlands största parti är alltså snarare regeringens än partiets egen förtjänst. Juha Sipiläs konstruktiva sätt att driva oppositionspolitik har utan tvivel haft betydelse, särskilt i kontrast till regeringens interna dragkamper. Men också inom Centern är man medveten om att stödet i opinionsmätningarna inte enbart handlar om den egna politiken.
Mycket står på spel i valet i april. Framför allt Finlands framtid och hur vi ska ta oss ur den svacka vi befinner oss i. Just därför är det positivt att partierna redan nu tar sats och presenterar sina alternativ. Det är betydligt bättre än att det sker en månad före valet. Nu finns det tid att föra en diskussion och mäta de olika alternativen mot varandra. Nyckelfrågan är hur vi kan skapa fler jobb så att sysselsättningen ökar och via det också skatteintäkterna samtidigt som arbetslöshetskostnaderna – såväl de ekonomiska som de mänskliga – sjunker.
Lösningarna varierar. Under partiledarnas tv-debatt förra veckan framstod det igen tydligt att Samlingspartiets och Alexander Stubbs marknadsliberala linje i den ekonomiska politiken egentligen har stöd av enbart SFP:s Haglund och kanske KD:s Räsänen. Alla andra partier talade för olika variationer av stimulans och att använda statliga pengar för att hjälpa företagen och tillväxten på traven.
Partiledardebatten förstärkte intrycket att Centern och SDP kommer rätt bra överens och Timo Soini var mån om att få Sannfinländarna att höra till samma gäng.
Mycket står på spel också för partiledarna. Det är det första riksdagsvalet för såväl Alexander Stubb, Juha Sipilä som Antti Rinne på partiledarposten. Också Carl Haglund upplever sitt första riksdagsval som SFP-ordförande. Valresultatet fungerar som ett betyg för särskilt de nya partiledarna.
För Stubb gäller det att se till att Samlingspartiets stöd igen lyfter och helst ska placeringen som landets största parti bibehållas. Men Stubb har mycket att kämpa mot, inte minst det som statsvetaren Kimmo Grönlund kallar ett slags förakt från gubbfalangen i alla partier. Den konventionella bilden av en manlig politiker är en korpulent politikerfarbror med näshår. Stubb utmanar den traditionella, manliga politikerrollen med sin person, sin entusiasm och också sin öppenhet, ja genom hela sitt sätt att vara politiker. När stödet för Samlingspartiet i opinionsmätningarna går ned vinner föraktet terräng, inte minst i det egna partiet.
Antti Rinnes framtoning kan på ytan motsvara den traditionella manliga politikerrollen men han har också lyft fram jämställdhetsfrågor. Ändå har Rinne ett styvt jobb om han ska få ett valresultat som inte är sämre än det SDP fick under Jutta Urpilainens ledning.
Givetvis gäller utmaningen i valet också de mer erfarna partiledarna, men inte på samma ödesdigra sätt, förutom eventuellt för Päivi Räsänen. Hon avvärjde i somras kraven på en extra partikongress före valet. Efter valet har KD sin ordinarie kongress och det är troligt att ett ordförandebyte finns på agendan.
Mycket talar för att de kommande månaderna blir intressanta. Om partierna ännu kunde lockas att berätta vem de helst samarbetar med i den kommande regeringen skulle intresset för valet växa ytterligare. Tyvärr går det knappast så.