Parterna är inga monoliter
Ett jättefack, ett bullrande EK och en industriell omvälvning – vem hjälper Finland? Ingen ensam, och inte med gamla skiljelinjer.
Över tjugo fackförbund har återupplivat tanken på att minska antalet centralorganisationer och gå ihop under ett enda löntagarparaply.
Ambitionen är hög, men utgången oviss. Att löntagarsidan inte är enhetlig är uppenbart. FFC och STTK ligger närmare varandra, medan Akavas syn på ekonomisk politik balanserat mellan näringslivets och de andra fackcentralernas. I de två senaste pensionsreformerna har Akava ställt sig utanför för att intressena inte gått ihop.
Samtidigt finns ett behov att gruppera om sig i en del sektorer. Servicefacket PAM hör till dem som talar för det, och den allt större servicesektorn är ett exempel på att ändamålet i en uppdelning enligt arbetar- och tjänstemannanivå suddas ut.
Även om det verkar osannolikt med en enda löntagarorganisation är det viktigt att ambitionerna utmynnar i nytänkande.
Paradoxen för dagens organisationer är att enskilda löntagare är en mer månghövdad massa sett till sina åsikter och behov, och samtidigt kan grupper av dem hitta gemensamma drag över gränserna.
Det här gäller inte bara mellan facken, utan också gentemot arbetsgivarna, och mellan de organisationer som representerar företagsvärlden.
På arbetsgivarsidan är det Finlands Näringsliv EK som ingår i trepartssamarbetet. Traditionellt har EK varit drivet av stor exportindustri. Samtidigt kan Finlands företagare, lokala handelskamrar eller Familjeföretagarnas förbund ligga närmare många företags vardag.
Därför gör också företagsfältet gemensam sak bakom kulisserna. Ett lobbysamarbete mellan Centralhandelskammaren, företagarorganisationerna och EK har redan skapats och skärpts inför kommande val och regeringsförhandling.
Det är hälsosamt om också företagslobbyn blir mindre centrerad kring EK. Det finns viljor som skiljer företagen åt, beroende på bransch och inriktning på inhemsk eller internationell marknad. Den inhemska efterfrågan och skattepolitiken, till exempel.
Om dagens omgrupperingar leder till ställningskrig erbjuder det ingen hjälp i den industriella omvälvningen. Det vore självbedrägeri att tro att till exempel Nokia hade blomstrat vidare ifall lönerna varit lägre, eller om facken gått ihop. Ingetdera stämmer.
Alla parter måste i stället rannsaka i vilken grad de stagnerat, och vem de representerar. Det som inte får falla mellan stolarna i den här stolleken är alla de typer av arbetssätt som växer fram. Mikroföretags och yrkesutövares ställning har inte förbättrats. Hittills har facket haft större vilja att driva fria yrkesutövares ärenden än vad representanterna för storindustrin haft.
Schematiska antaganden om företagens eller arbetstagarnas intressen kan bli den största risken i parternas klickbildningar.
Men att slippa de schematiska antagandena kan samtidigt vara den största möjligheten.