Myten om två plånböcker
Ju vanligare finländare man är – ju närmare snittlönen man ligger – desto större roll spelar kommunskatten. Spelar det nån roll för staten?
Ska vi ta de goda nyheterna först? Nästa år klarar två tredjedelar av kommunerna av att hålla sin kommunskatt på samma nivå som i år.
En tredjedel av kommunerna kommer att höja skatten för att fixa 2015. Det är ändå färre än i år, då nästan hälften av kommunerna höjde kommunskatten.
Medan trenden på statsnivå varit att lätta på beskattningen av löneinkomster har kommunskatten stigit stadigt under det här årtusendet – i snitt med över två procentenheter. Nästa år kommer den vanligaste kommunskatteprocenten att vara 20,5.
Hur stor kommunskatten är handlar inte bara om kommunens ekonomi, utan om kommuninvånarens. Av de skatter som uppbärs på löneinkomster är kommunskatten den som utgör den största andelen. Speciellt för en medelinkomsttagare. Med en snittlön på 3000 euro i månaden går drygt två månadslöner till kommunskatten, men knappt en halv till statsbeskattningen, per år. Varje halv procent som kommunskatten höjs kostar i praktiken 158 euro per år i den här inkomstklassen.
Har man väldigt låg inkomst behöver man inte betala just någon kommunskatt alls, på grund av grundavdragen. Det är en både bra och nödvändig progressivitet, men den planar ut redan ganska snabbt. För höginkomsttagare är i sin tur statens beskattning nästan lika stor som kommunskatten, på grund av statsbeskattningens progressivitet.
Man kan alltså grovhugget säga att ju vanligare finländare man är – ju närmare snittinkomsten man ligger – desto större roll spelar det vad just kommunens skattesats är.
Kommunförbundets frustration är uppenbar. I förbundets kalkyler skulle kommunerna ha sina balansräkningar i skick om det inte var för nedskärningarna i statsandelar under de senaste åren.
Kommunernas trångmål har lett till att kommunskatterna höjs för att fylla hålet efter nedskärningar. Då regeringen beslutar om skatteavdrag leder det också till att pressen på kommunskatteprocenten höjs för att kompensera för bortfallet.
Det är en av de onda cirklarna som skapats.
Den andra är den politiska dragkamp som uppstod efter regeringens överenskommelse att balansera statsfinanserna så, att hälften sker genom nedskärningar och hälften genom skattehöjningar.
Paradoxalt nog har det som legat i nedskärningskorgen hos staten lett till skattehöjningar i kommunerna. Samlingspartiet och SFP, som hårdast pläderat mot ytterligare skattehöjningar, har inte varit sena med att upptäcka det och gå i cirkelargumentation: Titta bara, nu har skattehöjningarna blivit för stora. Visserligen är det sant, men den politiska handtvätten från både orsak och verkan i samma ekosystem är också onödig.
Finland kan inte i längden spela med den illusionscirkus som tudelade ekonomier innebär.
Det är samma plånbok hos skattebetalarna, och i slutändan för hela landet.
Att enbart se på statsbudgeten säger alltså inte lika mycket som att se på hela den offentliga ekonomins tillstånd.
Visst, bakgrunden till kommunreformen har varit just det här. Det är uttryckligen bland små kommuner som de högsta skattesatserna vanligtvis återfinns, speciellt i kommuner med mellan 2000 och 6000 invånare. Statistiken över kommuner med under 2000 invånare är tudelad eftersom många åländska kommuner, med låg skatteprocent, finns i den här kategorin. Utan dem skulle det se mörkare ut också bland de minsta.
Glappet mellan de högsta och de lägsta kommunskatterna i landet har ökat en aning. Det bakomliggande syftet i kommunreformen, att kunna minska det här glappet och se till att alla klarar sig, är alltså angeläget.
Men i verkligheten har ordningsföljden varit den att kommunernas trångmål vuxit under den här regeringsperioden utan att vare sig gallringen i kommunernas uppgifter eller finansieringen av vården – den absolut största ekonomiska biten för kommunerna – ännu finns att se som ljus i tunneln.
Därför går den här regeringsperioden till historien som åren då kommunskattesatsernas aritmetiska medeltal spräckte 20-procentsgränsen.