Mellan människa och grundlag
Vårdreformen ska inte bara prövas i sin grundlagsenlighet, utan nu prövas också vilka delar av grundlagen som väger tyngst.
När grundlagen förnyades 2000 fick Finland en enda grundlag inom samma pärmar. Där samsas allt från den enskilda människan till landets administration.
Speciellt två paragrafer har blivit riktiga kändisar den här turbulenta reformhösten. Det är paragraferna 19 och 121.
I paragraf 19 härskar den sårbara människan, med sina rättigheter till "tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster" som det allmänna ska tillförsäkra var och en. I 121:an är kommunerna i fokus: Deras "förvaltning ska grunda sig på självstyre för kommunens invånare".
Vårdreformen ska granskas ur grundlagsperspektiv då lagförslaget når riksdagen, troligtvis nästa vecka.
Det är inte första gången grundlagsutskottet får väga mellan kommunernas självstyre och tillräckliga tjänster. I fråga om tvångsfusioner i kommunreformen prioriterade utskottet människans rätt till en tryggad grundservice, i de fall kommunens självbestämmanderätt och servicenivån skulle bli ställda mot varandra.
Omsorgsminister Susanna Huovinens prioritering av de två paragraferna verkar också klar: hon vill "skaka om lite" i hur grundlagen ska läsas, och lyfter fram tryggandet av servicen som viktigast.
Men kommunernas självstyre är också en människofråga. "Självstyre för kommunens invånare", står det ju i grundlagen. Lokalval, kommunskatt och det penningflöde som går via kommunerna också från statsbeskattningen väcker frågan om individens inflytande i just den enhet som uppbär skatt. Om rätten till service är en hälsofråga, så är kommunernas roll en demokrati– och skattefråga.
Förvaltningsexperten Kaarlo Tuori ser det som problematiskt att kommunerna tvingas ingå i samkommuner ifall de enbart blir betalare med litet inflytande. Det har också kastats fram förslag om att vårdområdena skulle uppbära skatt för att inte särskiljandet av pengar och inflytande ska vålla problem, men det är å andra sidan grundlagsutskottets ordförande, Johannes Koskinen, tveksam till.
I den föreslagna modellen har demokratifrågan setts ur invånarperspektiv, inte kommunperspektiv. Vårdområdena förutsätts utnyttja användardemokrati i högre grad, till exempel via kommittéer för seniorer eller funktionshindrade, eller genom att rådfråga tredje sektorns intresseförbund.
Det är en potentiellt omvälvande för kommunernas roll och grundlagen. Är det just ordet "kommun" eller är det orden "kommunens invånare" som är viktigast?
Det blir intressant att se om vårdstrukturen i den här formen klarar grundlagsutskottet.
Men lika viktigt är att ta fasta på vilka uppgifter och skyldigheter kommunerna över huvud taget ska ha. Den nuvarande decentraliseringen av vårdansvar till kommunerna är inte särskilt gammal. Det är bara omkring tjugo år sedan vårdansvaret i dagens utsträckning överfördes till kommunerna utan särskilda öronmärkta statsbidrag, med allt det ansvar det innebar.
Finansieringen är därför en nyckelfråga. Pengarna borde finnas på samma ställen som demokratin och insynen. Kommunerna måste också kunna klara alla övergångar utan att andra kommunala uppgifter hamnar i kläm.