Inte det perfekta landet
Debatten i riksdagen om regeringens människorättsredogörelse gav en bra påminnelse om att vi inte bor i det perfekta landet. Bland annat lyfte KD upp romernas situation, De gröna och VF påminde om transpersonernas juridiska situation och SFP lyfte upp det faktum att Finland blivit prickat av FN:s Cedaw-kommitté för våldet mot kvinnor.
Det är förstås bra att redogörelsen är såpass gränsöverskridande att den omfattar allt från läget i Finland till relationen till människorättsfrågor i omvärlden. Men bristerna i Finland är uttryckligen vår egen skamfläck.
Finland har till exempel varit aktiv kring romernas rättigheter på det europeiska planet, men redogörelsen är magrare då det gäller romerna i Finland. Att det är mindre illa hos oss än i vissa andra länder betyder inte att diskrimineringen upphört.
Människorättsläget för hbti-personer i grannlandet Ryssland är oroväckande, men får inte överskugga det faktum att lagstiftningen alltjämt är bristfällig i Finland då det gäller transpersoners rättigheter, ingrepp på interkönade barn och jämställt äktenskap.
Ett helt eget kapitel för männens och pappornas rättigheter hade också varit på sin plats, till exempel då det gäller omvårdnaden om barnen och vårdnadstvister.