Välfärden gick från ägg till höna
Den politiska retoriken har genomgått ett tyst men märkbart skifte från välfärdsförsvar till hållbar tillväxt. Det har effekter i strukturreformerna.
Det har alltid funnits någon helig ko i den finländska politiska retoriken, skillnader till trots. Vissa mantra som bildat gemensam mark för olikheter. Tidigare har välfärdsstaten varit i centrum. Numera har orden "hållbar tillväxt" axlat samma roll. Tankesmedjan Demos analyserade Stubbs regeringsprogram i somras – ett program där hållbar tillväxt mycket riktigt finns i första stycket – och hittade dessutom denna nya konsensus också hos riksdagens framtidsutskott, i Himanenrapporten och i SDP-ordförande Antti Rinnes ordförandekampanj. Över partigränserna, alltså.
Forskaren Aleksi Neuvonen noterar att ägget och hönan bytt plats. Då det under välfärdens uppbyggnad ansågs att välfärden är en förutsättning för tillväxt, har det nu, på 2010-talet, blivit tvärtom. Nu är tillväxten en förutsättning för välfärden, men den motsatta kopplingen är inte lika allmän.
De partier som i de senaste årens programförklaringar haft en lite annan variant på detta är De gröna, som talar om hållbarhet i första hand i en ekologisk kontext, och Vänsterförbundet, som anser att tillväxt inte ska vara ett självändamål, också av bland annat ekologiska orsaker.
Vad spelar det då för roll om den röda tråden i landets retoriska kärna byts ut? Det spelar en roll för inramningen på alla enskilda sakfrågor.
Inramningen påverkar den allmänna opinionen. Ett väldigt konkret exempel på det var då FPA:s forskare gjorde en opinionsmätning om huruvida utkomststödet borde flyttas från kommunerna till FPA. Till olika personer gavs olika inramning, och åsikterna i svaren påverkades betydligt av om följebrevet innehöll en pekpinne om riskerna för ökade kostnader i en "penningautomat" eller en pekpinne om ökad jämlikhet i behandlingen av medborgare.
Det spelar också en roll om man granskar det strukturpaket som levt med regeringen under det senaste året, och mot vilket alla beslut pejlas. De olika delarna i paketet, som statssekreterare Martti Hetemäki fått låna sitt ansikte åt, har som syfte att krympa hållbarhetsgapet, de offentliga utgifterna och inkomsterna, på sikt.
En av punkterna handlar om att öka produktiviteten i den offentliga sektorn. Om produktiviteten i den offentliga servicen ökade med en halv procent per år, skulle hållbarhetsgapet krympa med 1,4 procentenheter, beräknar Hetemäki.
Men en ökad produktivitet inom till exempel vården kan i praktiken betyda en mängd olika saker, som ger helt olika inramning till den åsikt väljarna ska bilda. Utan att ta ställning till all den effektivering som säkert kan ske genom bättre organisation, datasystem och arbetssätt finns det grundläggande fenomen som påverkar hur produktiviteten ser ut. En är den så kallade Baumol-effekten. Den går ut på att kostnaderna, det vill säga lönerna, överlag stiger då produktiviteten i samhället stiger. Men medan produktiviteten är lätt att öka inom varu- eller finansbranscher ökar den inte på samma sätt inom vården eller andra branscher som baserar sig på människors personliga möten, alltså arbetsinsatser i form av mänsklig tid. Det behöver inte ens ske någon försämring i vårdens produktivitet för att den ska verka dyrare i förhållande till den ökade produktiviteten på andra, ojämförbara områden.
För att öka den offentliga produktiviteten i avgörande grad kommer man då in på att stympa den tid som används per människa, att ersätta mänskliga tjänster med digitala, eller att lägga ner vissa tjänster helt. (Det sistnämnde vore lurendrejeri, eftersom det inte alls ökar produktiviteten i de tjänster som kvarstår, utan då har man bara lagt ner något.)
En central fråga i omläggningen av välfärdstjänster är alltså digitaliseringen. Det finns en del att förbättra på den punkten, men djupare än så har inga partier ännu borrat i frågan om man faktiskt vill ersätta den kroniskt "improduktiva" mänskliga insatsen i välfärdstjänsterna med en större andel tjänster utan mänskliga möten eller insatser.
Det är i så fall ett enormt val man gör.
Det är för den här typen av politiska val vi förtjänar att se öppna bokslut. Sådana bokslut som innehåller också resonemanget om hur omläggningen av välfärden påverkar tillväxten. För att inte sparpaket ska bita sig i svansen.
Artikeln är rättad 19.10 kl. 17.20: I stycket om att öka produktiviteten i den offentliga sektorn angavs tidigare fel siffra för effekten på hållbarhetsgapet.