Vårdreformen i vågskålen
Mycket är ännu öppet i vårdreformen – till exempel grundlagsenligheten och de ekonomiska konsekvenserna.
Om en dryg månad ska ramlagen för vårdreformen vara klar för att den sittande riksdagen ska ha en chans att behandla den. Tiden är kort med tanke på att det har kommit in över 520 utlåtanden om förslaget och att många frågor måste konkretiseras innan lagförslaget kan gå vidare till riksdagen.
Vårdreformen har varit en sådan långdans att en kort rekapitulation är på sin plats. Vården måste organiseras om för att den i dag är väldigt ojämlik, för att primärvården inte har tillräckligt med resurser och för att de offentliga pengarna inte räcker till. Regeringen Katainen kämpade med vårdreformen i nästan tre år och gjorde sedan en helomvändning och involverade oppositionen. Så föddes i mars i år en kompromiss mellan de åtta partiledarna om att vården ska organiseras i fem jättelika vårdområden och att kommunerna fråntas rätten att ansvara för social- och hälsovården. Betala ska de göra också i framtiden.
I juni hade den parlamentariska styrgruppen enats om ett förslag, som entydigt slog fast att vården fortfarande hålls i ett fast offentligt grepp. I praktiken betyder det att man precis som hittills köper in tjänster från företag och den tredje sektorn men att den offentliga vården inte konkurrerar med den privata.
Överraskningen bestod i att Samlingspartiet gav avkall på kravet att förbättra de privata vårdproducenternas ställning. Det berodde på ett kompakt motstånd från de andra, men också på att nytillträdda statsministern Alexander Stubb snabbt ville visa upp resultat.
Det här har nu lett till ett inte så litet skavsår bland samlingspartisterna som i höst gång på gång har fört fram att man vill styra över mer resurser till den privata sidan. Man vill helst genast införa en modell som påminner om den svenska, där pengarna följer patienten. Bland övriga partier undrar man nu om Samlingspartiet längre stöder överenskommelsen.
Den största öppna grundlagsfrågan är om kommunerna kan fråntas sin uppgift att ansvara för vården och sin beslutanderätt men samtidigt åläggas att betala. Annat öppet är enligt vilka principer pengarna ska styras till de samkommuner som ska producera vården och hur kriterierna för ålder och sjuklighet slår ut i praktiken.
Ur finlandssvensk synvinkel är makten för minoritetsspråksnämnderna viktig. Nämnder utan makt är en tom bokstav och innebär att den svenska vården inte garanteras.
Förhandlingarna och arbetet fortsätter, men tiden är oerhört knapp och risken för att förändringarna blir så stora att hela modellen är ifrågasatt är uppenbar. Särskilt om Samlingspartiet vill utnyttja tillfället. I så fall blir reformen inte klar före valet och kan bli en av de största frågorna i regeringsförhandlingarna i vår. Så stor att den till och med kan bli avgörande för regeringsbasen.