Våldet är aldrig enkelriktat
Den serie misshandelsfall som Helsingfors upplevt har mött berättigad avsky, men orsaksanalyserna kan inte stanna vid etnicitet eller ondska.
För ett par år sedan figurerade ett obehagligt viralfenomen på videotjänsten Youtube, där amerikanska ungdomar filmat varandra då de går fram till intet ont anande förbipasserande människor på öppen gata och slår till personen med full kraft i ansiktet. Offret hade aldrig en chans att fatta vad som hände innan han låg däckad på trottoaren. Den "sportsliga" idén i vansinnesdådet lär ha varit att lyckas fälla offret med ett enda slag.
Nu har fenomenet nått Finland och reaktionen i allmänheten har varit en av berättigad avsky. Inte bara för våldsdåden i sig – ungdomsgäng har i alla tider brottats på gatorna. Det vämjeliga ligger i fegheten hos förövarna som oprovocerat och överraskande gett sig på svaga, ensamma offer, liksom motiven som i flera av fallen inte varit andra än att tillfoga en oskyldig människa maximal skada.
När förundersökningen av de aktuella cirka sjuttio misshandelsfallen läcktes ut var det klart att en stor del av kommentarerna skulle riktas på det faktum att våldsverkarna har invandrarbakgrund.
Det är inte helt irrelevant, men det är heller ingen förklaring i den etniska mening som opportunistiska rasister enögt försökt göra gällande. Helsingfors historia känner till vågor av vansinniga gatumisshandlar utförda under olika tidsperioder av alldeles helfinska unga.
Det etniska kan inte ligga i fokus om man vill förstå orsakerna till våldet, däremot spelar det sannolikt en stor roll hur dessa barn med invandrarbakgrund upplever sig själva i förhållande till det finländska samhället.
Av facit att döma ligger det nära till hands att dra slutsatsen att dylika påhopp mot människor som representerar den etablerade inhemska populationen, kräver en känsla av djupt utanförskap och demonisering av De Andra.
Typiskt för ungdomsgäng är att de formas kring en eller flera ledarpersoner som genom sin personlighet formar gruppens ideologi och självbild. Våld och ondska är snabba vägar att vinna respekt och position, och det är svårt att hejda eskaleringen när man en gång gett sig in på den vägen. Det krävs att någon starkare säger stopp – att man möter en vägg och en gräns.
Såvida man inte patologiskt saknar empatiförmåga kommer också skadan man tillfogar andra alltid att ha en rekyleffekt. Varje slag man delar ut söndrar även något i en själv – en tänkvärd perspektivförskjutning är att se medvetna våldshandlingar som självskadebeteende. Där vissa skär sig själva för att känna kontroll, riktar sig andras självföraktsbeteende utåt med det omedvetna syftet att avhumanisera och förråa självet.
Den psykiska eller själsliga skada som följer av att skada andra ska inte underskattas när man försöker förstå bevekelsegrunderna för detta på ytan obegripliga vansinne.