Det blir en hård kamp
Om ett halvt år – senast – infaller riksdagsvalet. Det blir en ovanligt tuff kamp om platserna.
Ett sätt att närma sig riksdagsvalet är att göra det utifrån vilka sittande riksdagsledamöter som frivilligt avstår. Det säger en del om valutsikterna och konstellationerna.
Särskilt De gröna råkar ut för att många sittande riksdagsledamöter hoppar av i samband med valet. De gröna förlorade stort i det förra valet och av de tio sittande ledamöterna är det hela fyra som inte längre ställer upp. Veteranerna Tuija Brax och Osmo Soininvaara hör till dem. Båda har gjort en lång politisk karriär och också suttit som minister. Bland De gröna är rotationsprincipen viktig och det innebär att erfarenhet inte smäller lika högt som i andra partier. De gröna förklarar själva situationen med att partiets riksdagsgrupp har bestått av ovanligt erfarna personer och att det därför är naturligt att så många vill sluta. Men visst kan det vara svårt för partiet att komma med i nästa regering, särskilt om regeringsbasen i övrigt är sådan att man satsar på nya kärnkraftsbyggen.
Inom SFP avstår Ulla-Maj Wideroos och Christina Gestrin. också de har varit med länge och Wideroos har även varit minister. Den erfarenheten har inte Christina Gestrin, och hennes utsikter att bli minister om SFP sitter med i nästa regering hade varit nästan obefintliga eftersom partiordförande Carl Haglund från samma valkrets i så fall är självskriven minister. Blir det två ministerplatser måste den andra besätts med en person från en annan valkrets. Det är en krass förklaring och säkert inte den enda till Gestrins beslut att inte ställa upp.
Bland de fyra stora partierna verkar Sannfinländarnas riksdagsledamöter ha det största intresset att ställa upp. Regeringsviljan är stor bland Sannfinländarna och de trettionio ledamöterna är nu betydligt vanare att röra sig i maktens korridorer än efter valet 2011.
Samlingspartiet och Centern tävlar om att bli statsministerparti och det är få sittande ledamöter som väljer att inte ställa upp på nytt. Inom Centern är det tvärtom många veteranpolitiker som vill tillbaka. Paavo Väyrynen och Kauko Juhantalo, eventuellt också Matti Vanhanen, hör till dem.
Inom SDP är det lite fler som avstår frivilligt, vilket kan antyda en medvetenhet om att en plats i regeringen är osäker.
Ett partis utsikter i valet och därmed dess möjligheter att komma med i regeringen är bara en dimension då för- och nackdelar med en kandidatur vägs. Att kandidera i ett val är inget söndagsnöje, det är ett hårt, ofta också dyrt, arbete. Ålder, familj, hälsa och intresse för en annan än politisk karriär påverkar också beslutet.
Regeringspartierna besitter den verkliga makten och idén med politik är att få makt för att kunna driva Finland i den riktning man tror på. Det ligger inget suspekt i det.