Blir karriärerna längre?
Den eftertraktade pensionslösningen är klar. Det som är oklart är om den faktiskt leder till att vi jobbar längre.
När dåvarande statsminister Matti Vanhanen för fem år sedan föreslog att pensionsåldern ska höjas till 65 år blev det ett ramaskri. Det handlade främst om att han förbigick arbetsmarknadsorganisationerna och trepartsmodellen. Frågan sköts upp men har levt vidare, även om SDP:s Jutta Urpilainen 2011 förband sig vid att den nuvarande regeringen inte kommer med ett förslag om att höja pensionsåldern.
Därför kan det inte komma som en överraskning att den lägsta pensionsåldern föreslås bli 65 år, efter en övergångsperiod. Vi lever allt längre och de yngre årsklasserna blir allt mindre. Det går helt enkelt inte ihop. Ekvationen heter hållbarhetsgap och därför har regeringen krävt en pensionslösning av arbetsmarknadsorganisationerna.
Pensionsåldern var 65 år fram till 2005, i den offentliga sektorn till 1989. Tvisterna i förhandlingarna har gällt hur pensionen ska tjänas in. Både de som börjar jobba tidigt, och kan ha både monotona och tunga arbeten, och de som studerar till en högre examen och därför har en kortare arbetskarriär, men ofta högre lön, borde beaktas.
Akademikercentralen Akava godkänner inte lösningen, eftersom superkoefficienten i sin nuvarande form slopas. Den har gett högre pension för dem som fortsatt arbeta efter den lägsta pensionsåldern.
Det skulle ha varit rättvist att beakta också de högt utbildade, på motsvarande sätt som man inför en pension för arbetets hjältar efter 38 år av fysiskt eller psykiskt tungt arbete. Hur det tunga arbetet definieras är i skrivande stund oklart. Det är inte enbart traditionellt maskulina arbeten som är tunga, också vårdarbetet är fysiskt tungt. Många arbeten kan också definieras som psykiskt tunga.
Alla yrken som kräver en längre utbildning är inte heller välbetalda. Det gäller till exempel bibliotekarier och socialarbetare.
Trots att Akava står utanför lösningen kommer den att godkännas. Det är värt att notera att Samlingspartiet, som när det gäller arbetstagarna brukar förstå Akavas argument bäst, nu lämnade de högt utbildade i sticket. Så viktig var pensionslösningen, och den skulle inte ha uppstått utan FFC och STTK.
Men när det så kallade stabilitets- och tillväxtavtalet, som den senaste helhetsuppgörelsen kallas, ska förlängas är det möjligt att Akava sätter sig på tvären.
På pappret kommer vi att få en högre pensionsålder, och det minskar hållbarhetsgapet med två miljarder. Den stora frågan är hur det blir i praktiken. Finland har en stor grupp som är pensionerade på grund av arbetsoförmögenhet. Det är också ett faktum att många arbetsgivare gör sig av med uttryckligen de äldre arbetstagarna när de sanerar. Arbetskarriärerna kan knappast förlängas genom enbart mekaniska åtgärder. Det krävs också morötter och förbättrad trivsel.