Segrare och förlorare finns alltid
I budgetförhandlingarna återtog Samlingspartiet övertaget. SDP och Rinne förlorade, men vann kanske ändå en del.
Intrycket efter regeringsförhandlingarna i juni var att SDP:s nya ordförande, finansminister Antti Rinne fick genom förvånansvärt mycket av sina krav. Med andra ord att Samlingspartiets färska ordförande, statsminister Alexander Stubb, gav efter på många punkter.
På torsdagskvällen verkade rollerna ombytta och balansen i regeringen till förmån för det största regeringspartiet var återställd.
Socialdemokraterna måste backa på många punkter. Förlängningen av läroplikten var det som på förhand diskuterades mest, och vid vilket SDP och framför allt undervisningsminister Krista Kiuru kraftfullt hade bundit sig. Visst är det anmärkningsvärt att förlängningen nu inte blir av, eftersom den ingick i regeringens strukturprogram. Det revs nu upp på den här punkten.
Motståndet mot en allmän förlängning var visserligen kompakt i resten av regeringen. På goda grunder ifrågasattes om de anslagna 15 miljonerna kan räcka till. Att det är klokare att satsa de små resurser man har på uttryckligen dem som riskerar att marginaliseras är också ett övertygande argument.
Nu får grundskolan mera resurser att stödja de elever som riskerar att aldrig få ett grundskolbetyg eller att inte ta sig vidare efter grundskolan. I Yles A-talk diskuterades de här eleverna på torsdagskvällen och den medverkande specialläraren påpekade att man i skolan i ett tidigt skede vet vem som är i riskzonen.
Totalt satsas i år och nästa år över 40 miljoner på att förbättra grundskolan, minska gruppstorlekar, få in fler skolgångsbiträden, och bereda marken för att få unga att fortsätta sina studier på andra stadiet. Det är ändå en tolkningsfråga hur mycket mer pengar det blir jämfört med i år. I anslagen ingår också 3 miljoner för språkbad, vilket är glädjande.
Satsningarna på dagvården uteblev, trots att de skulle ha haft en central betydelse för att fånga upp dem som riskerar att marginaliseras som lite äldre.
På sikt är tanken att förlänga utbildningen för alla inte alls fel, även om ordet läroplikt låter ålderdomligt. Men man ska inte låta sig förledas av modebegreppet valfrihet. I utbildningen innebär valfrihet i praktiken ofta frihet att låta bli att utbilda sig. Det gagnar varken individen eller samhället.
Det är också värt att notera att det var SDP:s egen, i sista hand Antti Rinnes, prioritering att offra läroplikten. I gengäld fick man pengar för socialvårdslagen, även kallad Eerika-lagen efter den mördade åttaåringen, och en förhöjning av pensionsinkomstavdraget.
Rinne har fått kritik för sin höga svansföring inför budgetmanglingen. Med den visade han sina egna anhängare att han driver en socialdemokratisk agenda. Rinne segrade inte i budgetförhandlingarna, men eventuellt vann han något som SDP-ordförande.