Beslutsfattare på olika nivåer
En kommunalpolitiskt aktiv minister kan vara en tillgång men olika roller kan också leda till förvirring och problem.
Det finns inga formella eller juridiska hinder för ministrar att fortsätta sitta med i sin hemkommuns fullmäktige eller ha andra lokala och regionala uppdrag. I praktiken kan ministrarna ändå ha svårt att hinna engagera sig i de lokala frågorna.
Vår nuvarande regering har sjutton ministrar, av dem är tio också fullmäktigeledamöter i sina hemkommuner. Mandatperioderna går i otakt – den nuvarande riksdagen valdes 2011 medan de kommunala beslutsfattarna valdes 2012 och tillträde 2013.
För sitt parti är en minister en attraktiv kandidat i vilket val som helst, också ett kommunalval. För en rikspolitiker innebär ett lokalt engagemang en förankring i hembygden och väljarkåren och är därmed en slags investering för framtiden. Kommunalpolitiken kan ge en naturlig kontakt med väljarkåren och i bästa fall en synvinkel som kompletterar rikspolitiken. En ministerkarriär kan dessutom få ett abrupt slut mitt i valperioden och det kan vara ytterligare ett skäl till att politikerna gärna ställer upp i kommunalval och också håller fast vid sin plats i fullmäktige.
Det är knappast ovanligt att de kommunalpolitiskt aktiva ministrarna får förhinder och då är det suppleanten som får rycka in och gå på fullmäktigemötet. Det är ett arrangemang som kan skötas på olika sätt. Att kalla in en suppleant till ett fullmäktigemöte i sista minuten är inte konstruktivt och skapar inte kontinuitet. Suppleanten bör kunna förutse när hen ska delta i beslutsfattandet. Det handlar ju minsann inte enbart om att trycka på en ja- eller en nej-knapp.
Bland de färskaste ministrarna finns jord- och skogsbruksminister Petteri Orpo (Saml) och Europaminister Lenita Toivakka (Saml). Båda har meddelat att de under sin ministertid avhåller sig från sina uppdrag i landskapsförbunden. Toivakka har fungerat som ordförande landskapsfullmäktige i södra Savolax och haft en större roll än en vanlig fullmäktig. Bakgrunden till beslutet är att Toivakka vill gardera sig mot eventuella jävssituationer. De färska ministrarna är alltså försiktiga. Också om en minister fortsätter sitt lokala och regionala engagemang kan och ska man jäva sig i statsrådet om enskilda beslut kräver det.
Det finns ändå knappast stöd för att statsrådsmedlemmar i framtiden helt avhåller sig från lokalpolitik, även om det kunde finnas fördelar med ett sådant arrangemang. I Norge är praxis att ministrarna frivilligt avhåller sig från kommunala uppdrag. Hos oss är riktlinjerna vaga och avgörandet att avhålla sig eller att jäva sig i beslut faller på de enskilda ministrarna. Känsligheten för problematiska kopplingar mellan olika beslutsfattarroller har i alla fall vuxit i takt med att kraven på öppenhet ökat. Tydligare regler skulle hjälpa ministrarna.