Först ska man ha ett arbetsliv
I budgettider ökar pressen på lösningar för arbetslivet. Men just nu är det viktigaste att fler människor över huvud taget har ett arbetsliv.
Att budgetförhandlingen närmar sig brukar kännas i luften varje augusti, och i år har det definitivt varit så. Utspelen har avlöst varandra.
Samlingspartiets ministrar Laura Räty och Paula Risikko har i ett par omgångar piskat på arbetsmarknadsparterna att få pensionsreformen klar till budgetmanglingen den här veckan.
Av förståeliga skäl är det ändå sparsamt med direkta löften kring tidtabellen av dem som sitter med. I trepartsförhandlingen är regeringen själv också ett av benen, den här gången i skepnad av de strukturreformer som den lagt prestige i. Målet är att den genomsnittliga pensioneringsåldern ska stiga till minst 62,4 år 2025, men också att reformen ska stå för en minskning i hållbarhetsgapet som Finansministeriet beräknat borde uppgå till en dryg procent.
Det är alltså mycket som ska klaffa. Även om pensionsförhandlingarna kan beskrivas vara i ett överskådligt slutskede, så är det inte sagt att det sker på givet klockslag.
För arbetsmarknadsparterna innebär pensionslösningen ett eldprov där trepartssamarbetet prövas. För dem gäller det att leverera. Nu när Samlingspartiet drar ifrån i opinionsmätningarna kan annars förståelsen för samarbetet krympa.
Den fråga som fått mest uppmärksamhet är själva pensionsåldern och i vilken mån den höjs. Men de yngre åldersgrupperna – de som verkligen berörs – är ändå inte de som upprörs mest över en höjning av pensionsåldern. Det märks till exempel i den skuggförhandling som student- och ungdomsorganisationer gjorde i våras: De föreslog en höjning till 65. Orsaken är att de som är födda på 1970-talet eller senare riskerar se sin pensionssumma krympa i plånboken, som effekt av livslängdskoefficienten, om det inte sker en reform.
Men det finns mycket annat i helheten. Många arbetstagare vill ha svar på hur det blir om man arbetar länge, men ändå inte klarar av att nå pensionsåldern med full arbetsförmåga. Det måste lösas. En annan fråga som verkligen återspeglar sig i människors plånböcker är hur pensionen intjänas, fördelat över arbetskarriären. En större intjäning på slutet skulle kompensera för dem som har längre studier, vilket lätt blir en tvistefråga mellan olika branscher. Men sett ur till exempel jämställdhetsperspektiv är det också i kommunala, kvinnodominerade yrkesgrupper vanligt att visstidsanställningar och snuttjobb, varvade med familjeledigheter, präglar arbetslivet under en lång tid. Då borde intjäningen vara sådan att de här grupperna inte går miste om oskäligt mycket.
Våra framtida pensioner är en stor fråga.
Därför är det en aning störande då stressen inför budgetförhandlingen leder till en frenetisk budgivning om andra detaljer i arbetslivet.
Ett förslag, som visserligen mötts med ointresse från så gott som alla håll, kom från Samlingspartiets riksdagsgrupps ordförande Arto Satonen. Han föreslår en förlängd arbetsvecka. Frågan om förlängning av arbetstiden är kanske av ideologisk art, men oberoende av vilket läger man står i är det betydligt viktigare att åtgärda dels pensionssystemet, dels mängden människor som inte är med i arbetslivet alls, plus alla undersysselsatta deltidsarbetare. Ingrepp i arbetsveckan förbättrar varken sysselsättningen eller de sysselsattas köpkraft.
Ett liknande detaljförslag som berör arbetslivet är SFP:s beredskap att minska avdraget för fackföreningsavgifter. Det är ett roende och hopande kring avdrag nu, speciellt då regeringen i somras beslöt skapa ett nytt avdrag för barnfamiljer, vilket SFP nu vill backa och rädda barnbidragen i stället.
Det finns förstås en ideologisk dimension i att frångå avdrag i allmänhet, och fackföreningsavdrag i synnerhet. Till att börja med kan det ju inte gälla bara löntagarnas avgifter, om det inte gäller arbetsgivarnas.
Rent praktiskt skulle en självrisk i fackföreningsavdraget vara misslyckat tajmad. Det är vanligt att fackföreningarnas avgifter är progressiva, det vill säga i procentform. En självrisk, speciellt i euro, sänker uttryckligen de lägre inkomstklassernas köpkraft.