Ledarkrönika: Hot och möjlighet
Det finns som känt allt fler tvåspråkiga familjer. Nu för tiden lever familjer, där föräldrarna har olika språk, ofta faktiskt på två språk. Barnen lär sig två språk och känner sig hemma med båda.
Vi har redan en generation vuxna som har en tvåspråkig identitet och två starka språk. Häromdagen när jag tittade på Antti Kuronens rapporter från östra Ukraina i först TV-nytt på svenska och sedan i TV-uutiset på finska, insåg jag att de tvåspråkiga journalisterna är ett bra exempel och också en illustration på tvåspråkighetens konsekvenser och hur de uppfattas. Det finns många tvåspråkiga journalister och flera av dem har under de senaste åren flyttat från de finlandssvenska medierna till de finska.
Paula Salovaara, Kalle Silfverberg, Minna Knus-Galán, Kaj Kunnas, Kristian Svensson, Magnus Berglund – på en knapp minut kom jag på alla de här journalisterna som i de flesta fall har inlett sin journalistiska bana på svenska men sedan bytt om till att jobba på finska. Det finns fler.
Är tvåspråkiga journalisters "avhopp" till de finska medierna en förlust för de finlandsvenska medierna och hela Svenskfinland? Visst - de är duktiga journalister som inte längre arbetar för uttryckligen den finlandssvenska publiken. Å andra sidan avgränsar sig inte finlandssvenskarnas medieanvändning enbart till det svenska – många ser på tv på finska och läser finska tidningar.
Det finns definitivt också fördelar med tvåspråkiga eller finlandssvenska journalister på finska redaktioner. Det innebär mångfald, och det innebär att det finlandssvenska och tvåspråkiga perspektivet är en ingrediens på deras finska redaktioner.
Om man ändå väljer att se tvåspråkigheten som en förlust och därmed som ett hot – vad kan man göra? Man kan inte hindra människor med två (eller flera) språk att bli kära. Inte heller kan man hindra människor från att utnyttja sina språk och söka jobb där de vill. Man kan förstås försöka skapa fler jobb inom de svenskspråkiga medierna... men det är knappast realistiskt, utvecklingen är tyvärr den motsatta. Den finlandssvenska medievärlden har redan tidigare varit liten, och den ser ut att bli ännu mindre.
Det är helt enkelt inte konstruktivt att se tvåspråkigheten som ett hot. Den existerar och det är bra – betydligt bättre än att föräldrar med olika språk väljer bort det ena språket. Det är bättre att glädjas över att mångfalden och förhoppningsvis därmed också förståelsen ökar i vår värld och vår ankdamm.