Det rycks och slits i barnpolitiken
Först skar regeringen Katainen i barnbidragen och nu stöder regeringen Stubb barnfamiljerna med ett skatteavdrag.
I mars beslöt regeringen Katainen att skära i barnbidragen, i juni beslöt regeringen Stubb att införa ett skatteavdrag för barnfamiljer. Barnbidragen skärs ned så att det i statens ekonomi sparar 110 miljoner per år. Skatteavdraget ska riktas till barnfamiljer med små inkomster och uppgå till 70 miljoner per år. Schematiskt räknat drabbas alltså barnfamiljerna av "bara" en besparing på 40 miljoner per år. Men så enkelt är det givetvis inte.
Att skära i barnbidraget är politiskt mycket känsligt. Barnbidraget är en symbol för välfärdssamhället. Det är en bra symbol på många sätt. Ett samhälles mognad och politik mäts med hur de mest utsatta och svaga grupperna behandlas. Som grupp fyller barn alla kriterier för svag och utsatt. Men också på ett annat sätt är stöd till just barn en bra mätare på välfärden – det handlar ju om att satsa på framtiden.
Barnbidraget symboliserar välfärdstanken på ytterligare ett sätt. Det är ett bidrag som betalas ut för alla barn, oberoende av familjens ställning i övrigt. Den här så kallade universalitetsprincipen har många orsaker och effekter. Barnbidraget betraktas som en slags kostnadsersättning för de utgifter barn medför. Utgifterna stiger oberoende av hurudan familjen är. Men universalitetsprincipen legitimerar också de högre skatterna i ett land som satsar på välfärd.
Barnbidraget infördes 1948 och politiska beslut för att sänka barnbidraget har fattats bara två gånger, 1995 och 2014. De facto har barnbidraget krympt med en femtedel från mitten av 1990-talet till 2010-talet eftersom det under den perioden inte höjdes en enda gång. År 2011 beslöt regeringen Katainen att barnbidraget ska indexjusteras. Men beslutet realiserades bara en enda gång för redan 2012 frös regeringen indexjusteringen fram till 2015.
Det finns ännu inget beslut om exakt hur nedskärningen i barnbidraget ska göras men både Social- och hälsovårdsministeriet och forskare på Folkpensionsanstalten har räknat ut att det skonsammaste sättet är att skära med osthyvel, alltså över hela linjen. Ett alternativ skulle vara att beskatta barnbidraget men det skulle öka fattigdomen bland barnfamiljerna mer än en jämn nedskärning. Ett annat alternativ skulle vara att betala barnbidrag bara till familjer med inkomster under en viss nivå. Enligt forskarna skulle man då skrota många av principerna bakom barnbidraget och på sikt kunde det leda till att hela bidraget småningom avskaffas.
Beslutet att skära ned barnbidraget väckte en animerad politisk diskussion, och var en av orsakerna till att Vänsterförbundet lämnade regeringen. Särskilt för SDP, De gröna och KD var nedskärningen en svår nöt. Därför kom frågan upp på nytt i samband med regeringsförhandlingarna under ledning av Alexander Stubb före midsommar. Barnbidragsbeslutet återtogs inte, men däremot beslöt regeringen Stubb att gå in för ett skatteavdrag som kompenserar barnfamiljer med låg inkomst.
Den allmänna tolkningen av regeringen Stubbs beslut om ett skatteavdrag är att det blir ett nytt barnavdrag i beskattningen. Fram till början av 1990-talet fanns tre olika barnavdrag: ett barnavdrag, ett barnavårdsavdrag och ett ensamförsörjaravdrag. De avskaffades i början av 90-talet och samtidigt höjdes barnbidraget betydligt.
Att nu införa ett nytt avdrag strider mot den princip Finland försöker följa i beskattningen, att den ska vara neutral och så enkel som möjligt. Stöd via skatteavdrag – vare sig de gynnar barnfamiljer, företag eller något annat – är egentligen "fel" sätt att stödja. Det gör beskattningen svårbegriplig och oöverskådlig. Beslutet att genom avdrag stödja barnfamiljerna är alltså ett steg tjugo år tillbaka i tiden.
Men det finns också andra problem som gäller hur väl ett skatteavdrag kan riktas till och gynna uttryckligen barnfamiljer med låga inkomster. Avdraget behöver inte ha formen av uttryckligen ett barnavdrag men hur man än gör kan det bli svårt att uppnå det ursprungliga syftet. Modellen än ännu helt öppen och ska beredas under sommaren så att regeringen kan behandla den vid budgetförhandlingarna i augusti.
Det kunde alltså ha varit enklare att minska eller helt slopa nedskärningen i barnbidraget, men det var uppenbarligen inte politiskt möjligt. Politisk prestige borde ändå väga lättare än en vettig stödpolitik.