En finländsk vårdmodell
Målsättningen att människor inte längre ska bollas från lucka till lucka tog ett steg framåt. Men mycket återstår, inte minst en attitydförändring.
Det mest påfallande med de åtta riksdagspartiernas överenskommelse om hur vården ska struktureras i framtiden är att vården fortfarande förblir i ett fast offentligt grepp. Det betyder inte att de privata vårdföretagens och den tredje sektorns andel skulle minska, men dörren öppnas alltså inte heller på vid gavel för dem. Den offentligt organiserade vården utsätts inte för konkurrens med den privatorganiserade.
De som är mest besvikna över den parlamentariskt framarbetade och godkända vårdreformen är följaktligen de som representerar eller står de privata vårdföretagen nära. Det märks tydligt på kommentarerna till reformen. De negativa kommer från näringslivet, Läkarförbundet och privatläkarna. Där uttrycker man besvikelse över att den enskilda patientens valfrihet inte ökar. I bakgrunden finns besvikelsen över att offentliga pengar i kombination med ett ökat vårdbehov kan betyda väldigt stora vinster, som företagen gärna hade tagit emot. Nästa vårdreform bereds redan och gäller finansieringen. Då kan företagen få större utdelning.
Översatt i politiska termer betyder det stadiga offentliga greppet om vården att Samlingspartiet fick böja sig för de sju andra partierna som inte hade beredskap att öppna upp vården för konkurrens mellan den offentligt och privat producerade vården.
Valfriheten har ökat och kommer att öka. Det är en utveckling som har börjat och det finns ingen anledning, knappast heller möjlighet, att hejda den. Men det är klokt att gå fram försiktigt, annars riskerar man att i valfrihetens namn slänga ut barnet med badvattnet. Nu kommer alltså fem vårdområden att ha makten över och ansvaret för vården i respektive område. Men vården produceras fortsättningsvis av kommuner och samkommuner. De i sin tur kommer med säkerhet att, precis som nu, och i minst lika stor utsträckning som nu, köpa upp en hel del tjänster och service på den privata marknaden.
Skillnaderna i möjligheterna att få vård har ökat klart och har socioekonomiska förtecken. Syftet med vårdreformen är att minska ojämlikheten. Det vill man göra genom att rasera olika byråkratiska skiljelinjer och integrera primärvården med specialistvården, socialvården med hälso- och sjukvården. Samtidigt borde tyngdpunkten förskjutas till primärvården och den förebyggande vården. Det sparar ur både mänsklig och ekonomisk synvinkel.
Målsättningen är att den enskilda människan ska få hjälp snabbt och utan att bollas från lucka till lucka. I dag saknas tyvärr ofta helhetsperspektivet på en människa som behöver många olika slags hjälp. Varje instans ser bara till sin lilla bit. För att konkretisera en aning ska en barnfamilj med sjuka barn och trötta föräldrar, arbetslöshet och ekonomiska problem kunna få hjälp på ett och samma ställe. Då behöver problemen inte torna upp sig och resultera i än värre problem för både barn och föräldrar.
Men det kommer att ta lång tid innan vi har kommit därhän. Trots onsdagens förhandlingsresultat återstår ännu en hel del arbete innan förslaget finns i form av en proposition som kan överlämnas till riksdagen. Det ska ske i höst, men först ska en utlåtanderunda göras och efter det kan förslaget ännu justeras.
Dessutom krävs ett helt annat sätt att tänka – både bland beslutsfattarna och inom vårdapparaten. De kommunala beslutsfattarna kan inte längre se enbart till den egna kommunen. Och de offentliga vårdproducenterna har en hel del att lära sig av hur den privata sektorn fungerar när det gäller smidighet och att utgå från patienten, inte systemet. Förhoppningsvis går lärdomen hem, det är nämligen också ett överlevnadsvillkor för den offentligt producerade vården.
Det är bra att de fem vårdområdena kan tillämpa olika praxis och alltså anpassa sig efter förhållandena i det egna området. De varierar stort mellan de olika vårdområdena. De gäller avstånd, politiska och marknadsmässiga konstellationer.
Den svenska servicen ser på pappret ut att tryggas men till exempel minoritetsspråksnämnderna måste få reellt inflytande.
Mycket är alltså ännu oklart, men vårdreformen har ändå tagit ett avgörande steg framåt.