Realism kontra förhoppningar
Finland har en ny finansminister som efterlyser fler jobb. Nu är det dags att berätta hur det ska ske.
Antti Rinne har trätt in i regeringen, en knapp månad efter att han valdes till ordförande för SDP. Mellantiden har gett Rinne en möjlighet att få insyn i regeringens och finansministerns arbete. Han har förnyat nästan hela sitt kabinett men hållit kvar ministergruppens ledande medarbetare. Ytterligare en kabinettsmedlem lär vara Urpilainenanhängare. Därmed visar Antti Rinne att han inte omger sig med enbart sina egna, vilket är viktigt med tanke på SDP:s framtid, men fortfarande bara är en gest.
Den färska finansministern höll en mycket kort presskonferens, den var över på knappa fyra minuter. Budskapet har vi hört förr: det gäller att skapa nya jobb. Det lär ingen motsätta sig – men hur gör man det? Nu skulle det vara välkommet att få höra lite mer om de konkreta åtgärderna. Det räcker inte med yviga uttalanden.
Å andra sidan kan Rinne med all rätt hänvisa till regeringsförhandlingarna kring midsommar. Det är då man beslutar om nya åtgärder. Rinne är medveten om att förväntningarna och pressen på honom redan nu är tuffa. Nya krav gör inte situationen lättare. Ändå var det svårt att undgå intrycket att den nya finansministern kände sig mycket obekväm i sin nya roll.
Knappast känns det så hemtamt heller på det första finansministermötet inom eurogruppen och EU. I och med Jutta Urpilainens avgång är nu endast en av EU:s tjugoåtta finansministrar kvinna. Urpilainen har själv sagt att den värld hon mött i sitt arbete som finansminister till åtminstone åttio procent har varit manlig. Finanser och ekonomi på toppnivå är alltså fortfarande en mycket manlig sfär.
Om Rinne har börjat tona ned kraven och retoriken börjar den i stället gå på allt högre varv bland ordförandekandidaterna i Samlingspartiet. Ju närmare kongressen kommer desto större är behovet att profilera sig.
Intressant nog är det liberale Alexander Stubb som i många frågor på en konventionell vänster–höger-skala har placerat sig längst till höger. Han betonar i alla väder individens ansvar och tonar ned samhällets. Paula Risikko och Jan Vapaavuori, som i början av ordförandekampen ansågs ligga mest till höger av de tre, framstår i jämförelse som de verkliga socialliberalerna. Stubb skiljer sig också från de andra i att han vill driva Natofrågan hårt och tycker att en folkomröstning är onödig. På den punkten tycker Stubb också helt annorlunda än president Sauli Niinistö, vilket är värt att notera. Vapaavuori och Risikko betonar den politiska realismen. De tar båda avstånd från Stubbs tanke att slopa skatteavdragen för medlemsavgifterna till facket och arbetsgivarorganisationerna eftersom det i dagens läge skulle vara en krigsförklaring gentemot både SDP och facket. Ytligt sett verkar duon Stubb-Rinne alltså vara mest konfliktfylld. Men skenet kan bedra.