En påminnelse om möjligheter
Sjuttio år efter att de allierade landsteg i Normandiet har aktörer ändrats och roller bytts. Men det gemensamma ansvaret för freden består.
Landstigningen i Normandiet 1944, Dagen D, är mer än en minneshögtid över kriget som en gång var. När Europas och USA:s ledare samlas i dag med anledning av en av andra världskrigets bäst kända operationer pågår konflikter i många länder, ett av dem i hjärtat av Europa.
Under de sjuttio år som har förflutit sedan landstigningen som kuvade Tyskland har rollerna bytts. Sida vid sida med USA:s och Frankrikes ledare står i dag Tysklands förbundskansler Angela Merkel. De allierades bundsförvant Sovjetunionen finns inte längre och Rysslands president Vladimir Putin fick en varning av G7-länderna om fler och hårdare sanktioner om Ryssland inte stöder Ukrainas folkvalda president.
Historien är en påminnelse om hur situationer och allianser förändras och hur aktörerna kan byta plats. Men också om ett ömsesidigt beroende.
Analyser av kriget och dess olika skeden fyller flera hyllmeter i arkiv och bibliotek. Historien är viktig för att förstå det förflutna – men också samtiden.
I kölvattnet på kriget bildades den Västeuropeiska unionen VEU som i dag är helt integrerad i EU. Också den solidaritetsklausul som finns i Lissabonfördraget har sina rötter i VEU som kunde ha utvecklats till en heleuropeisk försvarsallians.
I stället blev det Nato som så småningom övertog uppgiften men med en transatlantisk bas. Nu finslipas nya koncept och strategier för att integrera partnerskapsländer som av en eller annan anledning vill stå utanför ett direkt medlemskap.
Organisationer och inte bara länder byter roller och flyttar sitt fokus. VEU var inriktat på att hålla Tyskland i styr, så småningom var det Sovjetunionen som betraktades som en potentiellt större utmaning, både ideologiskt och militärt. Den forna bundsförvanten, vars uppoffringar och insats under krigets avgörande skede aldrig fått det erkännande det förtjänade, enligt författaren Rick Atkinson, blev ett hot.
Det är inte fel att med nostalgi och tacksamhet minnas dem som gav sitt liv och sin hälsa på Normandiets stränder eller på andra krigsscener.
Men det borde inte stanna vid detta.
Det sägs ibland att tröskeln för att ta till vapen är högre för militärer än för politiker eftersom militärerna vet vad kriget kostar i människoliv och lidande. Vapen och ett trovärdigt försvar är effektivast när de aldrig behöver användas annat än i avskräckande syfte, de bestående lösningarna kommer man fram till vid ett förhandlingsbord.
De som håller nycklarna till en lösning för Ukraina, Syrien och andra konflikter samlas i dag på samma ställe. Möjligheterna till, och i vissa fall kanske också en vilja att ge sig in i diskussioner om konkreta åtgärder, är säkert begränsade.
Om stränderna i Normandiet kan fungera som en påminnelse om det gemensamma ansvaret för framtiden och inte bara som en återblick på forna dagar är kanske någonting vunnet.