Snowdens mardröm besannad
Något är fel när den allseende signalspaningen obehindrad pågår, medan den som avslöjade brotten mot vår integritet sitter i limbo i Ryssland.
För ett år sedan läckte Edward Snowden en massiv mängd hemliga dokument som satte ljus på den amerikanska säkerhetstjänsten NSA:s signalspaning, och startade en välkommen debatt om integritet på internet.
Efter en lång tids tystnad gjorde Snowden comeback i offentligheten genom en tv-intervju för NBC, inspelad i Moskva där Snowden sedan augusti i fjol befunnit sig i politisk asyl. Samtidigt gav journalisten Glenn Greenwald ut boken No Place To Hide som återger historien om Snowdens metodiska arbete med att blottlägga NSA:s räckvidd och följderna av det chockerande avslöjandet.
Snowden själv ville alltid hålla sin person i bakgrunden, hans största rädsla var att stjäla fokus från de fakta han lade fram. NBC-intervjun och Greenwalds bok är därför viktiga påminnelser om att den massiva datainsamlingen av personlig korrespondens över telefon och internet fortfarande ohämmat pågår.
Det gör också debatten om hur Edward Snowden skall bedömas.
USA:s utrikesminister John Kerry – och via honom, får man anta, president Obamas administration – har sin åsikt klar. Kerry gick i veckan ut och kallade Snowden för en "man som förrått sitt land", uppmanade Snowden att ”man up”, ta sitt ansvar och låta sig prövas inför amerikansk domstol.
Snowden säger att han själv inget hellre vill än åka hem igen, men att han inser – och vilket Kerrys utspel också antyder – att han inte skulle ha en fördomsfri, rättvis och öppen process att se fram emot. Exempel statuerades i fjol via den 35 år långa fängelsedomen mot visselblåsarkollegan Bradley (numera Chelsea) Manning, som hösten 2010 läckte de ökända krigsdokumenten från Irak och Afghanistan till Wikileaks.
I bägge fallen har samma mönster upprepats: två unga, naiva patrioter som trott på USA:s inneboende godhet rycker in för sitt land, Manning i militären, Snowden hos säkerhetstjänsten. Bägge blir desillusionerade och besvikna av de hänsynslösa, förljugna och i vissa fall sadistiska metoder som blottar sig. Bägge resonerar att det de sett är något världen måste få veta, och sätter åter sina egna liv på spel för vad de anser är rätt för sitt land.
Responsen för deras patriotiskt motiverade civila olydnad är anklagande fingrar, diskreditering och smädelser. Kerrys uttalande ligger helt i linje med den "teflonretorik" som USA:s regeringar metodiskt använt sig av efter 11 september 2001, där all kritik av regeringens förehavanden kan avfärdas som ofosterländskhet, trots att motiven hos Snowden uttryckligen var att återupprätta nationens moraliska ryggrad, och hålla regeringen ansvarig inför medborgarna, så som nationens grundare avsett.
Också Glenn Greenwald, som Snowden vände sig till för att få hjälp med publiceringen av NSA-dokumenten, har efter utgivningen av No Place To Hide anklagats för förräderi och olagligheter. En eldfängd debatt pågår nu mellan honom och New York Times litteraturkritiker Michael Kinsley, och på spel står inget mindre än pressens uppdrag som väktare av den politiska makten.
Greenwald redogör ingående i sin bok för den vämjelse han känner inför den ökade statliga inblandningen i pressfriheten, som blivit norm i USA under skynket av kriget mot terrorn. Medier som står i beråd att publicera material som kan vara av betydelse för nationens säkerhet – i dag ett mycket brett och missbrukat begrepp – är ålagda att ge statliga tjänstemän en möjlighet att avråda från publicering. Greenwalds argument är att allmänhetens rätt att känna till fakta om vad deras regering sysslar med väger tyngre, och det sentimentet delas sannolikt åtminstone av de flesta inom mediebranschen.
Kinsley däremot anför att det är folkvalda politiker som bör ha sista ordet om vad folk har rätt att veta.
Det är en välkommen och principiellt intressant debatt som inte kan sluta på annat sätt än att den fria pressens betydelse och mandat att bevaka makten förstärks.
Till maktens väsen hör att jäsa och vinna allt mer makt. Politikens "insiders" kommer aldrig att hålla sig själva eller sina gelikar kritiskt ansvariga för sina handlingar. För det behövs en yttre, oberoende kraft – det är den fria pressens roll i demokratierna. Men nu stjäl denna debatt åter fokus från de faktiska övertramp som begåtts inom NSA, och i stället placeras de som avslöjade oegentligheterna i rampljuset och på de anklagades bänk.
Precis det som Snowden sa var hans största farhåga.