Erfarenheten smäller högst
Alla tre ordförandekandidaterna i Samlingspartiet har sina uppenbara fördelar – men den som medför minst nackdelar och risker blir troligen vald.
Om två veckor väljer Samlingspartiets kongressdelegater sin nya ordförande. Bara några dagar senare ska den nyvalda partiordföranden leda regeringens förhandlingar om de sista tio månadernas arbete och möta SDP:s krav på stimulans, sysselsättning och familjepolitik.
Det finns inte mycket tid för förberedelser, vilket Samlingspartisterna är väl medvetna om. Inte heller till riksdagsvalet är det lång tid.
Tidigare har alla tre kandidater understrukit att det här är ett personval, inte ett linjeval. På sin presskonferens i går backade Jan Vapaavuori lite på den punkten. Han sa att det inte finns fundamentala skillnader mellan kandidaterna men att de betonar olika frågor och därför också representerar lite olika linjer.
Vapaavuoris trumfkort är hans erfarenhet och att hans partikamrater vet att han klarar av att i besvärliga situationer förhandla fram bra lösningar för Samlingspartiet. När knuten kring vårdreformen skulle lösas tidigare i vår hade Vapaavuori – inte social- och hälsovårdsminister Paula Risikko – en central roll. Vapaavuori är också den av de tre som klarast har signalerat att han bjuder Antti Rinne motstånd i regeringsförhandlingarna i juni.
Paula Risikkos trumfkort är att hon inte kommer från huvudstadsregionen och har en lite mer värdekonservativ profil. Att hon är kvinna borde också vara en fördel i ett läge när bara ett av de åtta riksdagspartierna leds av en kvinna. I raden av grå kostymer och slips skulle Risikko synas och höras. Hon är en politiker som inte är rädd att sätta sig själv på spel. Men Risikkos nackdel är att hon är så nischad på social- och hälsovård och inte är en allmänpolitiker. Det syntes tydligt i Yles utfrågning av de tre kandidaterna i onsdags. Risikko är van att veta vad hon talar om och när diskussionen kom in på till exempel ekonomisk politik hördes hennes osäkerhet.
Alexander Stubbs fördel är att hans stora popularitet. Den kommer väl till pass i riksdagsvalet då Samlingspartiet absolut vill bli störst. Stubbs nackdel är att han är oerfaren i nationell politik. Han är också ett oskrivet kort då det gäller hårda politiska förhandlingar. Stubb är visserligen snabb på att snappa upp saker men samtidigt ytlig. Ett gott humör är bra, men det räcker med att fasaden spricker illa en enda gång för att den fördelen ska vara förbrukad. Att vara ordförande och statsminister kräver tålamod och uthållighet.
Bedömare som har insyn i Samlingspartiet jämför Stubb med Pertti Salolainen, som ledde partiet i början av 1990-talet. För 20 år sedan fick Salolainen gå och lämnade efter sig ett illa splittrat parti.
Mycket tyder alltså på att Samlingspartiet väljer Jan Vapaavuori, men kampen kan bli mycket jämn och blir därför spännande in i det sista.