Nya jobb är det viktigaste målet
Arbetslösheten är ett gissel för dem som drabbas av den och de offentliga finanserna. Både regeringen och företagen har ansvar för att stävja den.
För partier som vill ta plats i regeringen är det ett beprövat populistiskt knep att utlova hundratusen nya arbetstillfällen fram till att regeringsperioden löper ut. När det visar sig att löftet saknar täckning i verkligheten glöms hela sysselsättningspolitiken sakta bort.
I regeringen Katainens program finns ett mål att höja sysselsättningsgraden till 72 procent och sänka arbetslösheten till 5 procent. Målet stannar vid en fjärran horisont. Regeringen kan alltid försvara sig med att den haft begränsade möjligheter att påverka de ekonomiska faktorer som är källan till den dåliga utvecklingen. Någonting har den i varje fall försökt, som att införa en ungdomsgaranti.
Det är i varje fall förvånande att sysselsättningsmålen inte får en mer framträdande plats i den färska budgetramen. De blir en nyckelfråga i miniregeringsförhandlingarna efter att ordförandevalen i SDP och Samlingspartiet är undanstökade. I synnerhet om Antti Rinne vinner över Jutta Urpilainen i SDP växer trycket på att staten ska satsa pengar på stimulans som skapar arbetstillfällen, även om statsskulden växer. Särskilt för byggindustrin skulle ett konjunkturpiller vara mer än välkommet.
Statistikcentralens arbetskraftsundersökning från mars visar att arbetslöshetsgraden är 9,5 procent. Det är en hög siffra men den innefattar bara dem som aktivt söker arbete. Det är i den dolda arbetslösheten som det skett en markant ökning. Fler och fler ger upp och slutar söka jobb.
Sysselsättningen får inte draghjälp av den ekonomiska tillväxten. Enligt EU-kommissionens prognos är tillväxten i Finland med ett nödrop över nollstrecket i år och 1 procent nästa år. Det är en gammal tumregel att tillväxten ska stiga över 2 procent för att ge utslag i form av bättre sysselsättning.
Det finns således en överhängande risk för att arbetslösheten fortsätter att öka i år och ännu nästa år. Varslen har duggat tätt och det är förståeligt att företagen tar till uppsägningar då lågkonjunkturen är seg som sirap. I många fall är permitteringar eller förkortad arbetstid ändå en bättre lösning. När konjunkturen till slut vänder är personalen den värdefullaste resursen.
Efter en svacka på några år ser investeringarna ut att ta fart, bland annat inom skogsindustrin. Men inte ens stora industriella investeringar skapar bestående arbetstillfällen på samma vis som tidigare. Det är i små och medelstora företag de nya jobben borde födas men det är ett strukturproblem i Finlands ekonomi att det finns så få medelstora företag.
Sysselsättningen kan främjas genom att ge näringsidkare och personbolag skattelättnader. Det skulle vara rättvist efter att samfundsskatten för aktiebolag sänkts.
Åtstramningspolitiken och den extremt måttliga löneuppgörelsen tär på köpkraften. Den inhemska efterfrågan kan inte hålla ekonomin i gång. Det har en negativ inverkan på jobbutsikterna i handeln och servicesektorn.
Det positiva i statistiken är att det på arbets- och näringsbyråernas anslagstavlor fanns sammanlagt över hundratusen lediga jobb i mars. Det betyder att det finns en cirkulation på arbetsmarknaden. Men det finns mycket att göra för att få utbud och efterfrågan på arbetskraft att mötas. Bristen på lämplig utbildning är en flaskhals.