Finland förlorar på svenskhatet
Den antisvenska rörelsen i Finland måste blottas för vad den är – en utdaterad, etniskt motiverad kampanj som försvagar hela samhället.
Den antisvenska rörelsen har i flera år skjutit vilt omkring sig mot allt från offentliga myndigheters och Yles tvåspråkiga uppdrag, mot svenska institutioner, mot enskilda personer och framför allt mot den obligatoriska undervisningen i svenska. Redan före den sannfinländska framgången i riksdagsvalet 2011 kunde man känna kalla vindar, och "jytkyn" gjorde det bara mer accepterat att fortsätta attackerna.
Det länder föga dessa "patrioter" till heders att de inte ens verkar inse att de riktat udden mot sina egna landsmän och medborgare.
Kampanjerna mot svenska språket i alla dess former saknar allt vad ädla syften heter. Det är inte frågan om en frihetskamp, det handlar inte om undervisning eller omsorg för skolpojkar. Argumenten mot svenskan kläs i ekonomisk rationalitet och rättviseargument, men det måste sägas i klartext: det är uppenbart att den antisvenska rörelsen i Finland har en kärna av primitiv, nationalistiskt driven strävan att rena fosterlandet från vad man uppfattar som störande element i den etniska homogeniteten.
Att flera av våra ledande politiker och partier inte omedelbart motar dessa sentiment i grind, utan tillåter sig sälva att opportunt flörta med de uppiskade motsättningarna mellan språkgrupperna, är förkastligt. Glädjande är att statsministern föredömligt stått emot populism också här.
Den som förfallit till och övertygats av en livssyn där folkgrupper och nationer utgör grundstenar för världsordningen får lätt gehör för sina på ytan förnuftiga sloganer, såsom "ett land, ett folk, ett språk", eller den bedrägliga semantiska associationskedjan att Finland är ett land för finnar som talar finska – "Suomessa puhutaan suomea".
Matematiken hos språkmotståndarna bygger på ett artificiellt nollsummespel där svenskan påstås knuffa undan något nyttigare. Det är en sniken tankegång att man med minsta möjliga utgift och ansträngning ska kapitalisera på globaliseringen. Som om några extra timmar i pulpeten, som inte direkt bidrar till att ro iland en affär, varit resursslöseri. Det här teknokratiska effektivititetstänkandet, retoriskt draperad i positivt laddade begrepp som pragmatism och förnuft, framstår i stället som andlig lättja, förakt för bildning och en hämmande rädsla för att utsätta sig själv för vad själva livet kan ha att erbjuda.
När den vuxna generationen nu vill beröva sina barn på rätten till bred bildning och större möjligheter i framtiden, är det sina egna räddhågsna attityder de vill ge i arv. Nya generationer suktar efter intryck från världen, utrustade med nyfikenhet och barnets oerhörda inlärningskapacitet men påtvingas i stället skygglappar formade av sina föräldrars segregerande fördomar.
Den ökade valfriheten i språkundervisningen har inte gett några som helst positiva resultat för inlärningen av något språk. Resultatet blev endast att svenskans ställning försvagats och färre lärt sig språket. Det är synd, onödigt och det finns inga skäl att upprätthålla den här för alla parter destruktiva konflikten.
Inget gott kommer någonsin att följa av att barn lär sig färre saker. Det behövs inte mindre hantverk, vetenskap eller språk i skolorna. Tvärtom bör vi erbjuda hela landets unga allt bättre möjligheter att rusta sig för framtiden. Att konsekvent påbörja språkundervisning redan i barnträdgårdarna vore en konstruktiv och generös gåva till alla barn.